Jag sitter som på nålar. Alltid på spänn, redo. Redo för vad? Det kan man undra. Redo för att kasta sig ut i livet och in i saker, vissa saker. Det där som blivit min trygghet, enda platsen där jag kan känna lugnet. Folk utanför min lilla bubbla som jag skapar kan stressa vidare, trafiken är aldrig stilla och det är ingenting jag saknar att vara en del av. För jag är nöjd och trivs inte alls i världen utanför bubblan, inte som förut. Jag har alltid varit en rastlös människa men utanför bubblan nu är jag om möjligt dubbelt så rastlös. Det kanske inte alltid syns, jag försöker dölja det. Spelar ett spel att vara fortsatt mänsklig. Försöker vara mer stilla än jag känner för att vara, prata om vardagliga saker och prata när jag ska och vara tyst när jag ska. Låtsas vara avslappnad...

Sedan att jag inte ens vet vad som händer riktigt, gör inte saken bättre. Det känns som en tävling som jag inte ens vill vara med i och ingen har berättat reglerna, jag bara famlar. Ibland undrar jag om jag kanske är med i någon show, kanske sitter folk och skrattar åt allt, åt mig. Jag saknar ord, kan inte förklara, kan inte beskriva hur allt inom mig känns. Kan inte heller beskriva situationen för någon så de förstår. Så därför, förblir jag tyst.

Jag är lite lätt nyfiken på vilka som kommenterat nu på sista tiden...

Jag har varit duktig idag! Eller ja, den del av idag som jag varit vaken. Sov till klockan ett och sedan har jag skrivit två A4 om coachingfilosofi. Ska fortsätta vara duktig genom att duscha, köra till biblo med en bok som ska in och kanske även diska och handla. Sedan får jag se, läsa Twilight låter lockande!

Jag måste säga att ibland är du bara så underbart ärlig och rak på sak. Trivs med ditt sällskap och du har varit precis vad jag behövt den senaste tiden. Förlåt bara att jag håller dig vaken om nätterna.

Alla människor vet när dom går emot sig själva. Ofta väljer man att inte lyssna på sin egen intuition och inre visdom utan kör på i den valda riktningen därför att man tror att den redan valda vägen inte går att bryta utan alltför stora uppoffringar.  När man kompromissar bort sig själv av rädsla, bekvämlighet och självuppoffring så riskerar man att få leva ett liv utan både självaktning, kärlek och intressant utveckling. Var inte bara NÖJD, var LYCKLIG!!!

Det finns så många val här i livet. Vilken väg man ska gå. Enligt wikipedia:

Skriver en sexsidig rapport som ska in på söndag. Vet inte om jag får åka på match eller inte då jag missade träningen igår. Två och ett halvt dygn, och tio minuter försvann bara POFF från mina tankar efter en minut och tre timmar kändes som en minut.
Lyssnar på glad musik idag för ovanlighetens skull. Men kanske byter till min nya tänkmusik sen när jag pluggat klart och ska läsa vidare i Twilight som jag läser på tok för snabbt.

Varför ska jag vara så analytisk och förstående? Fuck me ibland...

Nu är det nästan precis ett år sedan. Sedan allt i mitt liv började ändras. Jag blev singel och gick igenom mycket skit. Träffade en viss person som jag först trodde bra om men som sedan visade sig vara en som tillbringade ännu mer skit i mitt liv. Jag vet att allt har en mening och jag är inte säker på att din och min väg har skiljts åt redan för det blev aldrig något riktigt avslut. Ångrar det kan jag inte göra, men kan ångra en del på senaste som varit onödigt som samtal från mina kompisar på fyllan som bara vill mitt bästa men krånglar till det ibland.

Jag flyttade från Terassen, det bästa jag gjort i Kiruna tror jag nästan för jag började genast må mycket bättre. Lärde känna många nya, underbara personligheter och de håller jag fortfarande ihop med. Katti, Ello, Malin, Danne, Sussi, vad skulle jag gjort utan er? Även Steffo har betytt och betyder fortfarande mycket för mig, hoppas bara han också kan svälja sin stolthet och upptagenhet och komma tillbaka.

Efter nyår gjorde jag många misstag men inget jag kan göra om eller ta tillbaka. Ångrar gör jag inte heller egentligen för då skulle jag aldrig varit där jag är nu. Det enda jag och många andra undrar över är, varför jag inte lämnade tidigare, direkt det började bli fysiskt också. Det som irriterar mig lite från då är också varför ingen kom och skakade lite vett i mig i stället för att bara vara nyfikna och försöka ta reda på vad som var sant eller inte.

Min älskade Roxy lämnade oss för att gå vidare till sina nästa äventyr. <3

Efter det kom jag tillbaka på fötterna igen, tilltufsad men jag stod där och står än. Jag har fått se vilka som är mina riktiga vänner och vilka jag verkligen kan prata med. Jag har kommit Strix så otroligt mycket närmare det här året. Sen den dagen jag var helt förvirrad och borta på Terassen och behövde råd om T. Sedan dess är allt bara underbart ärligt och äkta. Tack för allt.
"Prata med mig, jag vet det är sent men jag kan verkligen inte sova. För mycket som hänt och för många tankar. Prata med mig tills jag somnar och somnar jag, lägg bara på!"

De sista dagarna i Maj blev ännu en vändning. Att ignorera gick inte och jag föll ordentligt kan man väl säga även om jag inte förstod det då. Det var även då helvetet bröt lös men som ni ser och hör så lever jag fortfarande vilket jag inte varit 100% säker på att jag skulle göra vissa gånger. Sommaren tillbringades i Klimpfjäll med familjen, hunden och många timmar i telefonen. Men sedan dess har jag blivit helare och helare och efter sommaren då jag kom upp till Kiruna en sväng så förstod jag vad som var orsaken bakom det.

Jag är fortfarande kvar i Kiruna även om det varit osäkert ibland och ibland fortfarande är. Men jag har mina träningar, vänner och mitt hopp om en kommande ljus framtid. Jag gör mitt bästa, står på mina bara knän inför världen med nacken blottad.

Emilia är ju bara för söt. Jättemysigt att vara med henne och det bra är att när hon blir på dåligt humör, måste byta blöja eller kräks så kan jag bara lämna henne ifrån mig till hennes föräldrar. För sånt är jag mindre bra på.
På väg till träning gick jag förbi en familj.

Dottern: "Mamma, om man ramlar, då måste man kliva upp igen"
Mamman: "Ja, för man kan ju inte ligga kvar"

Väldigt uppenbart att man inte kan ligga kvar om man ramlar, men det går ju tolka på fler sätt och det är väldigt bra sagt av en typ femåring. Desto längre man "ligger" ju svårare blir det sedan att ta sig upp igen.

Båda träningarna gick bra, väldigt bra. Vann över en väldigt lång kille med väldigt stora händer som var runt kanske 15 år. Och min nya innebandyklubba var bättre än förväntat!
Blev inbjuden att komma på tyngdlyftning, kanske ska gå dit och testa på en gång i alla fall. Får ju en personlig tränare där då.

Kul att inte kunna nå folk eller höra nåt ifrån dem. Eller inte eller hur det nu var..

Mamma, mormor och morfar ringde och väckte mig. Berättade att Mio och kisse var jätteglada att få träffas igen. Sen somnade jag om. Då ringde psyk. Sen kunde jag inte somna om men ska snart göra ett nytt försök. Orkar inte vara vaken utan ska sova bort lite av tiden. Så jag lägger mig på soffan och tittar på någon film eller nåt.

Hämtade Sussi på tåget igår, sov hos henne. Låg och pratade tills vi var tvugna att sova för hon skulle upp och jobba idag. Jag är bäst på sova, vaknade inte ens då hon steg upp och gick på jobbet.

Jag säger bara, usch vad hemskt. Jag lider med er. Saxnäs är för litet för att förlora några invånare. Titta på klippet från frontalkrocken här.

Lite kort om helgen som varit. Alex var i stan, trevligt att träffa honom. Första matchen för säsongen är över nu, vi förlorade men det finns många matcher kvar att vinna. Jag fick spela center, lite lätt förvirrande då jag inriktat mig som forward de senaste året. Köpte en ny innebandyklubba, en svart! Med orange text på, så klart. Och just ja! Jag är inte längre nummer 18, utan blev tvingad att välja av nummer jag inte alls ville ha. Men det fick bli 24, okej men inte riktigt jag.

Såg på film i fredags, En shopaholics bekännelse.
Var ute lördag, det var bra till och från. Jag säger bara, tvinga inte folk att delta om de inte vill och sätt inte alla de då på ett och samma lag. Och ändra inga regler i sista sekund. Och kul att bli lämnad på krogen. Det som låg på plus var att flera från laget var ute och jag dansade med dem även om det var värdelös DJ och kass musik. Träffade Fanny också och hon fick sista dansen, tryckare, haha. Vet bara inte vad det var med vissa av folket, huja, jag trodde jag skulle bli knäpp.

Tänk att liv kommer och går. Ena dagen finns man och andra dagen bara POFF. Det kan vara när som helst, i de mest vardagliga sysslorna till katastrofer. När man är på botten i sitt liv eller när man är som lyckligast och allt flyter på. Jag tror i alla fall att ramarna i ens liv redan är satta, det är förutbestämt. Sedan de små händelserna som sker är slumpartade. Men saker som att man träffar olika människor eller att någonting händer som gör en förändring i ens liv, det står skrivet att det ska hända. Sedan när det väl sker är en annan sak.

Om jag träffat dig lite tidigare eller lite senare, kan jag lova att saker och ting inte sett likadana ut.

Jag kommer att tänka på ett avsnitt i Lilo & Stitch (ja jag tittar på sånt ibland). Då de ska försöka fånga ett experiment som kan göra att dagen upprepar sig. Bara att en fjärils gång ändras orsakar stora olyckor.

I mitt nästa liv, hoppas jag att jorden fortfarande finns kvar och att inte mänsklighetens grymhet och oförsiktighet förstört den. På tal om återfödelse, så tror jag att man inte nödvändigtvis behöver återfödas i just det ögonblick som man dör. Utan det kan gå några timmar, dagar, år. Då man är redo helt enkelt.

Nu har jag inte bloggat på ett tag och mycket har hänt. Har varit hemma och bytt till vinterdäck på bilen vilket var behövligt och i rättan tid. För när vi skulle köra upp igen till Kiruna så var det vinter och massor av snö. Men det är mindre snö i Kiruna än det var på vissa ställen efter vägen. Vi såg sex plogbilar och korsade järnvägsspåret 12 ggr. Sedan hade en lastbil med släp kört i diket och stod tvärs över vägen men turen var på vår sida så vi kunde köra förbi på en rastplats med två infarter.

Hemma var allt som vanligt förutom att snön legat där redan i en vecka. Mums med bullar kan jag säga! Och jag saknar redan min gullegubbe som för övrigt var borta i fem timmar igår på äventyr som bara han vet om.

Jag försöker göra lite skola. Försöker är verkligen rätt ord för jag krånglar verkligen med den. Men jag ska klara det, det är mitt mål. Jag har koncentrationssvårigheter...