Nu är det nästan precis ett år sedan. Sedan allt i mitt liv började ändras. Jag blev singel och gick igenom mycket skit. Träffade en viss person som jag först trodde bra om men som sedan visade sig vara en som tillbringade ännu mer skit i mitt liv. Jag vet att allt har en mening och jag är inte säker på att din och min väg har skiljts åt redan för det blev aldrig något riktigt avslut. Ångrar det kan jag inte göra, men kan ångra en del på senaste som varit onödigt som samtal från mina kompisar på fyllan som bara vill mitt bästa men krånglar till det ibland.

Jag flyttade från Terassen, det bästa jag gjort i Kiruna tror jag nästan för jag började genast må mycket bättre. Lärde känna många nya, underbara personligheter och de håller jag fortfarande ihop med. Katti, Ello, Malin, Danne, Sussi, vad skulle jag gjort utan er? Även Steffo har betytt och betyder fortfarande mycket för mig, hoppas bara han också kan svälja sin stolthet och upptagenhet och komma tillbaka.

Efter nyår gjorde jag många misstag men inget jag kan göra om eller ta tillbaka. Ångrar gör jag inte heller egentligen för då skulle jag aldrig varit där jag är nu. Det enda jag och många andra undrar över är, varför jag inte lämnade tidigare, direkt det började bli fysiskt också. Det som irriterar mig lite från då är också varför ingen kom och skakade lite vett i mig i stället för att bara vara nyfikna och försöka ta reda på vad som var sant eller inte.

Min älskade Roxy lämnade oss för att gå vidare till sina nästa äventyr. <3

Efter det kom jag tillbaka på fötterna igen, tilltufsad men jag stod där och står än. Jag har fått se vilka som är mina riktiga vänner och vilka jag verkligen kan prata med. Jag har kommit Strix så otroligt mycket närmare det här året. Sen den dagen jag var helt förvirrad och borta på Terassen och behövde råd om T. Sedan dess är allt bara underbart ärligt och äkta. Tack för allt.
"Prata med mig, jag vet det är sent men jag kan verkligen inte sova. För mycket som hänt och för många tankar. Prata med mig tills jag somnar och somnar jag, lägg bara på!"

De sista dagarna i Maj blev ännu en vändning. Att ignorera gick inte och jag föll ordentligt kan man väl säga även om jag inte förstod det då. Det var även då helvetet bröt lös men som ni ser och hör så lever jag fortfarande vilket jag inte varit 100% säker på att jag skulle göra vissa gånger. Sommaren tillbringades i Klimpfjäll med familjen, hunden och många timmar i telefonen. Men sedan dess har jag blivit helare och helare och efter sommaren då jag kom upp till Kiruna en sväng så förstod jag vad som var orsaken bakom det.

Jag är fortfarande kvar i Kiruna även om det varit osäkert ibland och ibland fortfarande är. Men jag har mina träningar, vänner och mitt hopp om en kommande ljus framtid. Jag gör mitt bästa, står på mina bara knän inför världen med nacken blottad.