Var tvungen att försöka analysera min dröm lite. De större tecknen i drömmen var död, en bebis, tre jordhögar och troll (!?).

Jord kan representera en själv, ens mor eller ens förflutna. Siffror i drömmar kan visa tex hur många platser man tidigare bott på, datum eller ett visst antal händelser.

Död är lite svårt att hitta en förklaring på, helst då jag inte kände nån av de som var döda. Men det kan ibland betyda död kort och gott.

Bebisar betyder att någonting nytt händer och ens reaktion på bebisen är ens reaktion mot det nya. Det kan antingen vara en ny händelse i ens liv eller något nytt inom en själv. Ett välutvecklat eller speciellt barn kan visa hur det nya är. Är barnet friskt och starkt? Är jag beskyddande och älskar jag barnet?

Jag kollade upp namnet Amber. Konstigt nog så betyder det bärnsten som är en av kräftans stenar. Jag är kräfta och trodde att det bara var pärlemor som var min sten men det var visst bärnsten och karneol också. Bärnsten används för att lindra smärtor, balanserar energier, stärker auran och bringar tur och harmoni. Det ger även ett skydd mot ondska. Att vi torkade av bebisen kan också ha en betydelse. Det är nämligen så att när man torkar av en bärnsten får den en ökad effekt av krafter. Bärnstenens krafter fungerar också bättre under dagtid och klart väder.

Troll har jag ingen aning om vad det kan betyda men de kanske representerar ondska och fara.

Kan det vara så att bebisen i drömmen är en ny del av mig själv och i mitt liv. Jag älskar och tar hand om den och den utvecklas snabbt och gör mig trygg. Den i sin tur beskyddar mig från faror och oro. Jag var varmast och kunde värma barnet så det överlevde. Barnet växer och vår relation blir bara starkare och mer speciell. Vi har även ett sammankopplat sinne. De tre jordhögarna skrämde oss först men slutligen är det ändå där vi finner mest trygghet och ska sova. De är fyllda med lik men de skrämmer inte och de blir sen uppgrävda och bortglömda. I en av dem finner jag det här nya, ett nytt sken tänds. Faran finns kvar men når oss inte. Barnet gör mig lycklig.

Jag tror jag vet på ett ungefär nu vad min dröm kan ha betytt. Gör du?

Måste bara berätta om min dröm som jag hade i natt...

Jag var på en klassresa till en stuga i skogen. Det var en liten timrad stuga dit vi gick med våra fullpackade ryggsäckar. Väl framme vid stugan så grillade vi och gjorde oss i ordning för natten. Jag skulle ringa hem och berätta att vi kommit fram, jag var den enda som inte hade en mobil så jag skulle ta telefonautomaten som stod där. Jag råkade göra fel så samtalet skulle ha räckt i 30 min men ingen svarade. Jag visste inte då att det räddat mitt liv. För ifall man pratade i telefonen så blev man märkt, sedan död på ett mystiskt sätt. Jag fick senare låna en mobil av en kompis och ringde hem. Två dagar senare gick vi hem.

I slutet på sommaren vandrade jag dit med tre killkompisar (vet inte vilka det var, kände inte igen dem i drömmen). Men när vi kom fram var allt annorlunda. Det fanns stora jordhögar i en triangel nedanför stugan som stod på en kulle. Vädret var mulet och dystert och det skulle säkert börja regna senare på kvällen. Vi gjorde upp en eld i mitten av triangeln och sedan tog en av killarna upp en spade och skulle börja gräva i en av kullarna av någon anledning. Vi andra som satt stilla vid elden hoppade högt av ett skrik. Killen som börjat gräva hade släppt spaden och höll båda händerna för munnen. Vi tittade där han börjat gräva och där, under ett tunt jordlager stack det fram en kall och död arm.

Vi kände en kall rysning som gick igenom våra kroppar av fasa. Efter lite undersökning upptäcker vi att det är upp emot 100 kroppar som ligger i jordkullarna staplade på varandra. Alla döda och vissa har redan börjat brytas ned. Det är för sent att gå tillbaka hem, vi måste övernatta där. Mörkret gör att om vi skulle gå någonstanns så skulle vi lätt gå vilse. Då vi går in i stugan ryggar vi genast tillbaka, bordet, stolarna och väggarna är täckta av blod. Vem kan ha gjort någonting sådant? Vi funderar vart vi ska sova, vi hade inget tält med oss. Men så kommer vi på att vi ska sova under jordhögarna i några lådor som stod där. Det ryms en i varje låda och det finns en låda i varje hög. Vi ska turas om att hålla vakt vid elden så vi får varsin låda. Jag kryper in i min med sovsäcken högt uppdragen och försöker att inte tänka på vart jag ligger. Jag lyckas just slappna av då ett till skrik ljuder. Killen i högen bredvid har hoppat ur sin låda och börjar gräva med händerna i jorden. Han påstår att en kropp rörde på sig, den kanske fortfarande är vid liv.

Stilla står vi i en ring runt den framgrävda kroppen och tittar. Den är långt ifrån levande men någonting är det. Hon är höggravid och jag lägger min hand på magen och känner tydliga sparkar där innifrån. Jag hämtar min kniv och sväljer hårt innan jag snabbt men försiktigt skär upp magen. Jag får kväljningar och lukten sticker i näsan. Jag stoppar ner händerna och tar upp en jätteliten bebis, en av killarna skär av navelsträngen. Bebisen är tyst och betraktar oss och så liten att den just täcker mina båda händer. Vi torkar av den och värmer mjölk till den över elden. Föröker hålla den varm och får den att äta. Det börjar kännas mer och mer olustigt att befinna sig på platsen. Vi tycker oss skymta skuggor mellan träden men det börjar ljusna en aning så vi bryter upp och bestämmer oss för att ta oss därifrån så fort som möjligt.

Jag har bebisen närmast kroppen under tröjan för jag är varmast. Jag känner två hjärtan slå väldigt fort i takt. Det är det enda bevis jag har för att bebisen fortfarande lever för den är alldeles tyst. Vi går snabbt, det mesta av packningen lämnade vi. Vi vet att vår enda chans att överleva är att ta oss fram till vägen. Jag får en känsla av att det inte är någonting naturligt som är ute efter oss, en bild i huvudet skapas efter de skuggar vi sett och ljuden vi hört. Den enda förklaringen är blodtörstiga troll.

Vi når vägen just när solens första strålar bryter igenom. Vi fortsätter gå och försöker få lift med de få bilar som passerar oss. Slutligen stannar en minibuss och vi hoppar in. Jag vänder huvudet bakåt och ser någonting svart, stort och lurvigt försvinna mellan träden.

Det visar sig att närmast är det att åka till mormor och morfar i Forsmark. Resten av min familj är också där. Det regnar och konstigt nog så klättrar jag in genom ett av fönstrena på övervåningen i stället för att ta dörren. De tre killarna jag hade sällskap av har försvunnit, antagligen till sina hem. Jag ringer 112 och berättar om vad vi sett men varnar dem, de måste bara vara där under dagtid. De andra blir faccinerade av den lilla bebisen som förvånansvärt fortfarande lever. Växer gör den också, efter bara några dagar är den så stor att den äter barnmat. I en dröm pratar den med mig, säger att hon heter Amber och vill att jag ska ta hand om den. Att vi är sammankopplade. På något sätt vet jag vem som är mamman och hör av mig till dennes syster för att meddela att hon är död men hennes bebis lever. Hon tror mig inte även om hennes syster mycket riktigt varit försvunnen i en månad. Men hon var inte gravid vad de visste under den tidpunkten. Polisen kan inte identifiera mamman då ansiktet är bortslitet. Väldigt få kan identifieras och ingen förklaring kommer upp till vem och varför detta fruktansvärda brott har begåtts.

Jag och Amber får en väldigt speciell relation, hon är inte som andra bebisar utan verkar förstå mer än normalt. Polisen säger att jag får behålla henne om jag vill och det gör jag. När jag just har satt in bebisen i sin bilbarnstol och ska åka tillbaka upp till Kiruna till Sofie vaknar jag. Fast jag somnar om nästan direkt drömmer jag ingen fortsättning vad jag vet och jag minns fortfarande drömmen glasklart.

Det är uppenbarligen väldigt lätt för många att öppna munnen och låta vad som helst komma ut innan de vet lite mer. Klaga för andra men inte för den det gäller. Förvänta sig uppmärksamhet, förtroende och vänskap utan att själv ge. Det är jag less på. Kan man inte höra av sig och vilja umgås eller bara prata så kan man inte heller förvänta sig att den andre ska göra det. Att bara höra av sig för att be om tjänster är inte riktigt äkta heller.

Jag har funnit ro nu känns det som. Jag känner inget behov av att omge mig av massor av människor dagligen. Umgås jag med någon så är jag även lugnare nu, inte som här i vinter innan nyår. Jag ger mitt förtroende och hoppas på att en dag få det tillbaka. Det finns inga skelett i min garderob, allt är bearbetat. Behöver inte förstå eller veta svar på frågor jag haft. Det spelar heller ingen roll vad andra tycker och tror. Så länge jag och mina närstående mår bra och själva vet vad som sker. Jag kan lyssna på all musik utan det känns jobbigt på något sätt. Behöver inte fundera på om jag valt rätt eller inte för jag ångrar ingenting. Det känns dessutom mer rätt för varje dag som går. Att dra upp saker från förr tjänar ingenting till. Det är nuet och framtiden som räknas.

Läste en artikel i VK idag om en järv som blivit dödat. Själva artikeln var inte så intressant men däremot var kommentarerna det. Det finns väldigt mycket rasism mot oss samer och många åsikter både om hur vi ska leva och hur vi ska vara. Har människorna inte lärt sig något alls av historia? När de fortsätter göra det som vi idag försöker motverka. Nästan ingen tycker att judar ska sättas i koncentrationsläger men det är ett par som tycker att samer ska placeras någonstanns där vi och vår renskötsel inte stör. Helst ska vi ju också ha renarna instängda som boskap. Nästan ingen av kommentarerna handlade om själva artikeln utan de handlade om samer. Och renar. En skrev att en tamren var en sådan som oftast är kastrerad och är tam. Vi har bara tamrenar i Sverige idag och vad jag vet så är det vilda och självständiga djur. Inte är de kastrerade heller för vi vill ju gärna att de ska föröka sig. Ett fåtal har tämjts till att till exempel bli dragrenar. En kommentar var om en som föreslagit att alla renar ska ha reflexband på sig. Bra men dyrt och när tjurarna hamnar i brunst stryps de om de har halsband. Kul. Stanna och hälsa och prata med renarna som är på vägen. Det funkar, man blir även glad då. ;P

Det är svårt nog för samerna idag, vi behöver ingen rasism mot oss också. Inte konstigt att det är en stor ohälsa bland samer och att många tar sitt liv. Vila i frid Jonas. Det är även snart två år sedan Karro försvann. Men en dag kommer vi alla till Nangijala och tills den dagen kommer, får vi fortsätta leva för de som inte längre finns och för varandra.

Min bil är ibland bara superbäst. Den tar mig dit jag ska och tillbaka och det ryms mer än man tror i den. Är det inte 22 balar toapapper så är det en stor rumsavdelare, en byrå och ett köksbord med fyra stolar. Plus lite andra småsaker då. Men ingen sköldpadda denna gång :(

Skotermattan var inte heller i Luleå som vi först trodde. Det finns mer än en Tord som har motorservice, en i Luleå och en i Boden. IRRITERANDE!!

Jag har saknat min väska och tröja svinmycket! Äntligen är de tillbaka.
Nu är det äntligen det värsta för mig över och nu vet jag verkligen hur oro känns. Vill inte vara med om det igen.

Peace Out