Det är uppenbarligen väldigt lätt för många att öppna munnen och låta vad som helst komma ut innan de vet lite mer. Klaga för andra men inte för den det gäller. Förvänta sig uppmärksamhet, förtroende och vänskap utan att själv ge. Det är jag less på. Kan man inte höra av sig och vilja umgås eller bara prata så kan man inte heller förvänta sig att den andre ska göra det. Att bara höra av sig för att be om tjänster är inte riktigt äkta heller.

Jag har funnit ro nu känns det som. Jag känner inget behov av att omge mig av massor av människor dagligen. Umgås jag med någon så är jag även lugnare nu, inte som här i vinter innan nyår. Jag ger mitt förtroende och hoppas på att en dag få det tillbaka. Det finns inga skelett i min garderob, allt är bearbetat. Behöver inte förstå eller veta svar på frågor jag haft. Det spelar heller ingen roll vad andra tycker och tror. Så länge jag och mina närstående mår bra och själva vet vad som sker. Jag kan lyssna på all musik utan det känns jobbigt på något sätt. Behöver inte fundera på om jag valt rätt eller inte för jag ångrar ingenting. Det känns dessutom mer rätt för varje dag som går. Att dra upp saker från förr tjänar ingenting till. Det är nuet och framtiden som räknas.