Fick en anonym kommentar på mitt förra inlägg:

"om man inte vill glömma då? om man vill kunna tänka tillbaka och minnas.."

Så jag svarar här i stället ifall jag kanske var lite otydlig med hur jag menar:

Det är ju just det jag säger, att man ska inte försöka glömma och absolut inte tvinga sig att glömma. Utan man ska bearbeta och sedan kunna gå vidare. Och med att gå vidare så menar jag att man inte kanske behöver vara helt känslofri men så att man kan starta något nytt utan att det gamla återkommen och kan förstöra... Till exempel om man har ett starkt band med någon så kommer man alltid på något sätt vara kopplade till varandra, även om det kanske inte är kärlek. Man kanske inte ens förblir vänner men man har ändå varsin plats i hjärtat hos den andre.

Man kan inte radera ens förflutna men man kan påverka sin framtid. Det går inte ändra sina val man gjort tidigare i sitt liv men det går att göra nya val och acceptera sina gamla. Därför ska man inte glömma sitt förflutna och det är mer än rätt att tänka tillbaka. Helst på det som var bra. Men man ska inte glömma det dåliga som gjorde att man kanske ändrade väg, alltså inte bli för tunnelseende på det bra. Utan helheten är viktig och viktigaste är att man själv mår bra idag och i framtiden.

Se upp bara för att bara tänka på att det var bättre förr och bara leva i sina minnen, då kanske man missar mycket som händer i nuet. Så en bra balans mellan minnen och idag. Ifall man ska försöka sig på en händelse igen, till exempel återta en gammal vänskap som gått snett. Kom ihåg att mycket kan ha förändrats och det går inte att förvänta sig att allt ska vara som då igen. Det måste byggas upp på nytt från grunden, annars sitter man i samma hjul igen som då och det kommer mycket troligt gå snett igen. Det dåliga kan fortfarande finnas kvar så det är bara att acceptera eller lösa tillsammans. Om inte så är det inte lönt att ens försöka. Det finns nya vänner att få och man får inte glömma de man redan har.

Nu blev det ett väldigt långt svar och jag kom kanske lite från ämnet. Men jag började analysera i mig själv och det finns mycket jag inte vill glömma i just en vänskap som kanske är på återuppbyggnad igen. Därför blev svaret lite som det blev...

Jag är lite förvånad. Men jag har tänkt fått tänka igenom det nu och jag förstår. En kort sekund ville jag förstå mer men kom på mig själv att det spelar ingen roll. För jag bryr mig inte. Det jag förstod var bland annat detta, att vissa aldrig kommer vidare till nästa nivå.

Jag tycker lite som så, att man kan inte försöka städa undan, kasta eller bara glömma. Det är som att läsa en bok men hoppa över flera sidor. För om man gör så, så kommer man sen sitta och undra vad det egentligen var som hände. Det går inte att undvika till exempel viss musik för att den påminner om någonting från förr. Det är bättre att skapa nya minnen till den för annars kommer den musiken alltid mest vara bunden till just det man ville undvika. Men vad ska man göra då?

Man kan till en början skjuta undan på det om det känns bättre, men det går inte att göra för alltid. Tillslut måste man ta itu med det. Jag pratade med mamma igår och hon berättade att många vuxna har fortfarande kvar reflexer som ska egentligen ha tränats bort då man fortfarande var liten. Annars kan det orsaka problem då man växer upp för att hjärnan får som fullt upp. Men att reflexerna går att öva bort, det är inte för sent.  Båda de här sakerna hör till minnet även om reflexerna hör till muskelminnet. För att bli av med problemen måste man ta sig an dem och bearbeta dem. Först då kan man egentligen gå vidare till nästa nivå.

Fast det är klart, vill man kasta saker så kasta. Jag tror dock att om man kastar så gömmer man bara sina problem för sig själv. Tillfälligt.

Få ett avslut som känns bra, läs ut boken, sjung med i musiken och tänkt på vad som gör dig glad. Har du nu 720 vänner på facebook som är folk som du verkligen har träffat, var glad för det. Har du bara 10 så var lika glad för det. För viktigast är ju ens familj och ens närmsta vänner. Min närmsta vän har inte ens facebook, jag skriver inte om mitt privatliv på internet som de 720 vännerna kan läsa om. Det känns bra att veta att, de som bryr sig kommer och frågar i stället vad som händer i mitt liv.

Ville bara säga det, kände mig lite filosofisk och psykologisk. Har nu också fått tänka igenom allt som kändes behövligt och fått ventilera ut en del. Jag har läst ut min bok för länge sedan, insåg innan den ens var slut att det inte var riktigt min genre. Jag behöver inte läsa den igen, inte ens öppna den. Men jag har innehållet inom mig, som en byggsten till den jag är idag.

Oj här var det ett tag sedan jag skrev nu... Får dra en snabb uppdatering!

Jobba i backen är kung även om det var lite för stressigt i lördags då vi inte ens hade tid med en ynka rast eller ens lunch. Kul att jobba med Annica igen och det märks att vi jobbat ihop förut:

Annica: Är du hungrig, ska jag steka på en hamburgare åt dig?
Jag: Ja, just det jag kom för att be dig om. Hur visste du det?
Annica: Jag tänkte just att "ja nu har det gått två timmar så nu borde Jonna snart vara hungrig"

Ishockey är roligt och vädret var fint. Nu är det inte lika fint längre...

För en gångs skull fick jag komma in direkt då jag var på sjukan också. Fast väntrummet var nästan fullt, snabbt gick det också. Det är ovanligt för akuten tycker jag. Hann läsa ut en Bamsetidning men det var på håret. Alla var så trevliga också och hon i receptionen var visst på skojhumör och undrade om jag ville byta kvittorulle på Babsen. Efteråt då all spänning var över blev jag hyper i stället och jag undrar om jag inte fick nåt i stället för att de tog stick i fingret på mig.

Nu ska jag äta lunch, spela guitar hero, träna lite och sen följa Stina och Ricke. Stina fyller år och passande nog passar det med ett besök till att se på en igloo just idag, bra födelsedagspresent tycker jag.

Det blev bestämt igår att det blir wo på matchen nu på söndag som vi skulle ha spelat i Kalix. Så våran sista match för säsongen var alltså förra helgen. Men det känns bra att jag har gjort mitt bästa på alla matcher och att det visat sig. Fått in några mål! Några riktigt snygga också. Vad ska man göra nu liksom när innebandysäsongen är över?

Kom på jobbet i morse bara för att se att tåget var jätteförsenat. Åkte runt till hotellen och lämnade reklamblad för KGT men det gick snabbt. Så åkte hem och åt lite macka och fördriver tiden. Det är så otroligt fint väder! Funderar på åka till några kompisar imorgon, lördag, och vara ute, pimpla lite kanske. Snart ska jag ut till flyget, skjutsa turister. Sen hämta upp några andra och köra dem till Icehotel.

Har fått jobb i Klimpfjäll! I backen, ÅH vad jag saknat det. Kanske blir lite jobb i serveringen eller baren också, precis som förr.

Nu ringde firman, måste dit och packa kläder att ta med till flyget.

Det är lätt att sakna det som var, det som var bra. Det är svårt att glömma någon, helst om man varit väldigt nära och umgåtts mycket. Det är lätt att minnas folk som bättre eller sämre än de verkligen var. Ifall det som var bra kan överglänsa det dåliga är det svårt att än mer banka in att det att man bara mår dåligt om man går in i de hjulspåren igen. Kanske man inte märker själv att man inte alls är samma person då man måste bära större tyngd på axlarna och att man är mycket gladare utan den. Man kan inte ge någon hur många chanser som helst, till slut måste man tänka på sitt eget bästa också.

Jag har tänkt efter, tänkt om. Vridit och vänt på alternativen och svaren. Kommit fram till att det är nog bäst att gå vidare, jag vill inte bli sårad mer. Man går vidare men minns. Sen i September 2006 har det varit som det varit och det kommer aldrig bli som det var då igen. Även om vi skulle försöka. Det skulle gå att börja om på nytt, men då krävs att man går in på samma villkor. Jag vet inte riktigt vad du vill, du vill vara vänner men inte då jag inte bor där. Jag flyttar inte tillbaka vad jag vet i nuläget och du klarar inte vänskap på distans. Det är fortfarande Som en bro över mörka vatten, men inte på samma sätt. Jag kommer alltid att bry mig om dig på djupet, kommer alltid att älska dig.

//Jonkan