Det är lätt att sakna det som var, det som var bra. Det är svårt att glömma någon, helst om man varit väldigt nära och umgåtts mycket. Det är lätt att minnas folk som bättre eller sämre än de verkligen var. Ifall det som var bra kan överglänsa det dåliga är det svårt att än mer banka in att det att man bara mår dåligt om man går in i de hjulspåren igen. Kanske man inte märker själv att man inte alls är samma person då man måste bära större tyngd på axlarna och att man är mycket gladare utan den. Man kan inte ge någon hur många chanser som helst, till slut måste man tänka på sitt eget bästa också.

Jag har tänkt efter, tänkt om. Vridit och vänt på alternativen och svaren. Kommit fram till att det är nog bäst att gå vidare, jag vill inte bli sårad mer. Man går vidare men minns. Sen i September 2006 har det varit som det varit och det kommer aldrig bli som det var då igen. Även om vi skulle försöka. Det skulle gå att börja om på nytt, men då krävs att man går in på samma villkor. Jag vet inte riktigt vad du vill, du vill vara vänner men inte då jag inte bor där. Jag flyttar inte tillbaka vad jag vet i nuläget och du klarar inte vänskap på distans. Det är fortfarande Som en bro över mörka vatten, men inte på samma sätt. Jag kommer alltid att bry mig om dig på djupet, kommer alltid att älska dig.

//Jonkan