Jag är lite förvånad. Men jag har tänkt fått tänka igenom det nu och jag förstår. En kort sekund ville jag förstå mer men kom på mig själv att det spelar ingen roll. För jag bryr mig inte. Det jag förstod var bland annat detta, att vissa aldrig kommer vidare till nästa nivå.

Jag tycker lite som så, att man kan inte försöka städa undan, kasta eller bara glömma. Det är som att läsa en bok men hoppa över flera sidor. För om man gör så, så kommer man sen sitta och undra vad det egentligen var som hände. Det går inte att undvika till exempel viss musik för att den påminner om någonting från förr. Det är bättre att skapa nya minnen till den för annars kommer den musiken alltid mest vara bunden till just det man ville undvika. Men vad ska man göra då?

Man kan till en början skjuta undan på det om det känns bättre, men det går inte att göra för alltid. Tillslut måste man ta itu med det. Jag pratade med mamma igår och hon berättade att många vuxna har fortfarande kvar reflexer som ska egentligen ha tränats bort då man fortfarande var liten. Annars kan det orsaka problem då man växer upp för att hjärnan får som fullt upp. Men att reflexerna går att öva bort, det är inte för sent.  Båda de här sakerna hör till minnet även om reflexerna hör till muskelminnet. För att bli av med problemen måste man ta sig an dem och bearbeta dem. Först då kan man egentligen gå vidare till nästa nivå.

Fast det är klart, vill man kasta saker så kasta. Jag tror dock att om man kastar så gömmer man bara sina problem för sig själv. Tillfälligt.

Få ett avslut som känns bra, läs ut boken, sjung med i musiken och tänkt på vad som gör dig glad. Har du nu 720 vänner på facebook som är folk som du verkligen har träffat, var glad för det. Har du bara 10 så var lika glad för det. För viktigast är ju ens familj och ens närmsta vänner. Min närmsta vän har inte ens facebook, jag skriver inte om mitt privatliv på internet som de 720 vännerna kan läsa om. Det känns bra att veta att, de som bryr sig kommer och frågar i stället vad som händer i mitt liv.

Ville bara säga det, kände mig lite filosofisk och psykologisk. Har nu också fått tänka igenom allt som kändes behövligt och fått ventilera ut en del. Jag har läst ut min bok för länge sedan, insåg innan den ens var slut att det inte var riktigt min genre. Jag behöver inte läsa den igen, inte ens öppna den. Men jag har innehållet inom mig, som en byggsten till den jag är idag.