Måste bara berätta om min dröm som jag hade i natt...

Jag var på en klassresa till en stuga i skogen. Det var en liten timrad stuga dit vi gick med våra fullpackade ryggsäckar. Väl framme vid stugan så grillade vi och gjorde oss i ordning för natten. Jag skulle ringa hem och berätta att vi kommit fram, jag var den enda som inte hade en mobil så jag skulle ta telefonautomaten som stod där. Jag råkade göra fel så samtalet skulle ha räckt i 30 min men ingen svarade. Jag visste inte då att det räddat mitt liv. För ifall man pratade i telefonen så blev man märkt, sedan död på ett mystiskt sätt. Jag fick senare låna en mobil av en kompis och ringde hem. Två dagar senare gick vi hem.

I slutet på sommaren vandrade jag dit med tre killkompisar (vet inte vilka det var, kände inte igen dem i drömmen). Men när vi kom fram var allt annorlunda. Det fanns stora jordhögar i en triangel nedanför stugan som stod på en kulle. Vädret var mulet och dystert och det skulle säkert börja regna senare på kvällen. Vi gjorde upp en eld i mitten av triangeln och sedan tog en av killarna upp en spade och skulle börja gräva i en av kullarna av någon anledning. Vi andra som satt stilla vid elden hoppade högt av ett skrik. Killen som börjat gräva hade släppt spaden och höll båda händerna för munnen. Vi tittade där han börjat gräva och där, under ett tunt jordlager stack det fram en kall och död arm.

Vi kände en kall rysning som gick igenom våra kroppar av fasa. Efter lite undersökning upptäcker vi att det är upp emot 100 kroppar som ligger i jordkullarna staplade på varandra. Alla döda och vissa har redan börjat brytas ned. Det är för sent att gå tillbaka hem, vi måste övernatta där. Mörkret gör att om vi skulle gå någonstanns så skulle vi lätt gå vilse. Då vi går in i stugan ryggar vi genast tillbaka, bordet, stolarna och väggarna är täckta av blod. Vem kan ha gjort någonting sådant? Vi funderar vart vi ska sova, vi hade inget tält med oss. Men så kommer vi på att vi ska sova under jordhögarna i några lådor som stod där. Det ryms en i varje låda och det finns en låda i varje hög. Vi ska turas om att hålla vakt vid elden så vi får varsin låda. Jag kryper in i min med sovsäcken högt uppdragen och försöker att inte tänka på vart jag ligger. Jag lyckas just slappna av då ett till skrik ljuder. Killen i högen bredvid har hoppat ur sin låda och börjar gräva med händerna i jorden. Han påstår att en kropp rörde på sig, den kanske fortfarande är vid liv.

Stilla står vi i en ring runt den framgrävda kroppen och tittar. Den är långt ifrån levande men någonting är det. Hon är höggravid och jag lägger min hand på magen och känner tydliga sparkar där innifrån. Jag hämtar min kniv och sväljer hårt innan jag snabbt men försiktigt skär upp magen. Jag får kväljningar och lukten sticker i näsan. Jag stoppar ner händerna och tar upp en jätteliten bebis, en av killarna skär av navelsträngen. Bebisen är tyst och betraktar oss och så liten att den just täcker mina båda händer. Vi torkar av den och värmer mjölk till den över elden. Föröker hålla den varm och får den att äta. Det börjar kännas mer och mer olustigt att befinna sig på platsen. Vi tycker oss skymta skuggor mellan träden men det börjar ljusna en aning så vi bryter upp och bestämmer oss för att ta oss därifrån så fort som möjligt.

Jag har bebisen närmast kroppen under tröjan för jag är varmast. Jag känner två hjärtan slå väldigt fort i takt. Det är det enda bevis jag har för att bebisen fortfarande lever för den är alldeles tyst. Vi går snabbt, det mesta av packningen lämnade vi. Vi vet att vår enda chans att överleva är att ta oss fram till vägen. Jag får en känsla av att det inte är någonting naturligt som är ute efter oss, en bild i huvudet skapas efter de skuggar vi sett och ljuden vi hört. Den enda förklaringen är blodtörstiga troll.

Vi når vägen just när solens första strålar bryter igenom. Vi fortsätter gå och försöker få lift med de få bilar som passerar oss. Slutligen stannar en minibuss och vi hoppar in. Jag vänder huvudet bakåt och ser någonting svart, stort och lurvigt försvinna mellan träden.

Det visar sig att närmast är det att åka till mormor och morfar i Forsmark. Resten av min familj är också där. Det regnar och konstigt nog så klättrar jag in genom ett av fönstrena på övervåningen i stället för att ta dörren. De tre killarna jag hade sällskap av har försvunnit, antagligen till sina hem. Jag ringer 112 och berättar om vad vi sett men varnar dem, de måste bara vara där under dagtid. De andra blir faccinerade av den lilla bebisen som förvånansvärt fortfarande lever. Växer gör den också, efter bara några dagar är den så stor att den äter barnmat. I en dröm pratar den med mig, säger att hon heter Amber och vill att jag ska ta hand om den. Att vi är sammankopplade. På något sätt vet jag vem som är mamman och hör av mig till dennes syster för att meddela att hon är död men hennes bebis lever. Hon tror mig inte även om hennes syster mycket riktigt varit försvunnen i en månad. Men hon var inte gravid vad de visste under den tidpunkten. Polisen kan inte identifiera mamman då ansiktet är bortslitet. Väldigt få kan identifieras och ingen förklaring kommer upp till vem och varför detta fruktansvärda brott har begåtts.

Jag och Amber får en väldigt speciell relation, hon är inte som andra bebisar utan verkar förstå mer än normalt. Polisen säger att jag får behålla henne om jag vill och det gör jag. När jag just har satt in bebisen i sin bilbarnstol och ska åka tillbaka upp till Kiruna till Sofie vaknar jag. Fast jag somnar om nästan direkt drömmer jag ingen fortsättning vad jag vet och jag minns fortfarande drömmen glasklart.