Jag sitter som på nålar. Alltid på spänn, redo. Redo för vad? Det kan man undra. Redo för att kasta sig ut i livet och in i saker, vissa saker. Det där som blivit min trygghet, enda platsen där jag kan känna lugnet. Folk utanför min lilla bubbla som jag skapar kan stressa vidare, trafiken är aldrig stilla och det är ingenting jag saknar att vara en del av. För jag är nöjd och trivs inte alls i världen utanför bubblan, inte som förut. Jag har alltid varit en rastlös människa men utanför bubblan nu är jag om möjligt dubbelt så rastlös. Det kanske inte alltid syns, jag försöker dölja det. Spelar ett spel att vara fortsatt mänsklig. Försöker vara mer stilla än jag känner för att vara, prata om vardagliga saker och prata när jag ska och vara tyst när jag ska. Låtsas vara avslappnad...

Sedan att jag inte ens vet vad som händer riktigt, gör inte saken bättre. Det känns som en tävling som jag inte ens vill vara med i och ingen har berättat reglerna, jag bara famlar. Ibland undrar jag om jag kanske är med i någon show, kanske sitter folk och skrattar åt allt, åt mig. Jag saknar ord, kan inte förklara, kan inte beskriva hur allt inom mig känns. Kan inte heller beskriva situationen för någon så de förstår. Så därför, förblir jag tyst.