Det är som en sten i magen som är hård och kall. Det är som om tankarna snurrat in sig i varandra och är i en enda röra, så att man kan plötsligt börja tänka på huggormar då man började tänka på att man ska ta på sig strumporna. Det är som om man är i rymden och upptäcker att man svävar bort och man får panik men har ingenting att greppa tag i. Det är ändå ingenting, ingenting i jämförelse. Jag förstår inte. Men jag gör mitt bästa även om det känns som om jag ingenting gör. Jag är inte utbildad, har ingen aning. Lost. Men jag måste stå kvar på jorden så jag kan hålla om dig och hålla dig kvar om du börjar sväva iväg.

Döden är ingenting att vara rädd för, det är de levande man ska vara rädda om. Det är inte de som är döda det är synd om, det är de efterlevande. Om en person frammanar så stor sorg, tänk då all glädje och ljus vi kan åstadkomma då vi är många fler!