Till De Anhöriga, Till Dig och Till Mig
Säg inte att du förstår, det gör du inte. Du kan omöjligt veta vad en annan människa går igenom precis som den känner det. Det är ingenting som kan jämföras med någonting annat. Falskhet och påstådd kunskap spricker direkt så sluta låtsas och säga tomma ord om du inte menar det. Tanklöst tröstande gör det bara värre som "det hade kunnat vara värre" för vad fan vet du hur hårt den personen tagit det? Spelar ingen roll om det är ett husdjur, en nära eller en ytligt bekant som dött. Bort med det professionella och fram med mänskligheten. En god vän sa till mig i natt; var glad att du är mänsklig och känner och bryr dig. Det hade varit värre om du varit helt obrydd och kall.
Det finns inget rätt, det finns inget fel. En person i kris vill inte bli bemött utan vill bli mött. Vill bli sedd och vill veta att den inte är ensam.
Vem uppfann egentligen rädslan att prata och finnas där när det är jobbigt? Är det för jobbigt att finnas där och visa att man bryr sig mer än bara säga "jag finns om du vill prata" i hastigheten. Säger man så, då ska man mena det. Tvinga den man bryr sig om att förstå att man verkligen gör det. Men är man rädd och orkar inte möta det mörka och jobbiga, då kan man säga det. I stället för att ge tomma ord. Hellre säga att man inte vet vad man ska säga än att inte säga någonting alls eller en vit lögn. Tvinga dig inte på någon, om den vill prata så pratar den så visa respekt. Tillåt personen visa sina känslor och visa att de är okej. Stanna kvar.
Visst det krävs en del styrka och mod att våga sig närma en som drabbats av olycka och sorg. Men det får helt enkelt inte bli för svårt. Raka frågor, svar och ärlighet och en varm kram. Våga vara utan att göra. Våga finnas utan att alltid prata eller ha något svar. Våga krama om.
Låt det ta den tid det tar, det går inte över på en natt. Även om en person skrattar behöver inte det betyda att den är lycklig. Även när sorgen börjat lägga sig finns saknaden kvar. Så ni som hör av er de första dagarna och veckorna men inget sen, tänk om. Visa att du fortfarande finns och gärna hjälper i deras jobbiga vandring mot en möjlig framtid.
Förlåt för en massa svammel men tankarna är som olika garnnystan som trasslat ihop sig. Farmor och Roxy, jag har fortfarande inte kommit över er även om det börjar vara längesen. Men saknad räknas inte i tid.
Kommentarer
Trackback
