Meen så gick tiden och mina äldre kompisar som jag pratade med gick ut och plötsligt gick jag i nian. Jag hade min kompis Kattis som är flera år yngre men som jag umgåtts med ändå bara för hon är så underbar. Jag hade Filip som är min brorsa från en annan morsa och som jag alltid umgåtts med fast folk retats för det. Retats för vad egentligen? För att man har en jättebra vän? För att man är en jättebra vän? Killar och tjejer kan vara kompisar om de bara vill och står ut med eventuella rykten och snack. I alla fall, jag hade typ inga tjejkompisar längre. Jag hade verkligen ingen lust att umgås med de som fanns för de snackade skit om allt och alla och vi låg typ inte på samma stadie. 

Jag hade få kompisar och jag var väl lite udda. Klädde mig inte som de andra tjejerna och sa de att de tyckte om vitt, då tyckte jag om svart och tvärtom. Men jag klarade mig, jag hade ju ändå andra utanför klassen. Hur gör man för att klara sig? Typ igenom högstadiet. Jag gjorde som så att jag ignorerade allt det negativa så gott det gick, fokuserade på det posetiva och det roliga. Och fortsatte att vara MIG SJÄLV. Sen fick de andra take it or leave it. 

I gymnasiet så började jag typ om. Helt ny klass, helt ny ort. Men det var ju fortfarande samma jag. I början förökte jag umgås med alla och lära känna alla och gav en av mina f.d rivaler en ny chans. Men som vanligt blir det snabbt grupperingar, skitsnack och en massa ovesäntligt. Dessutom gick jag natur så hälften snackade bara skola och plugg hela tiden, nej nu överdrev jag men jag orkade inte prata om prov en månad i förväg. Jag var ju ändå jag så jag sökte mig utåt för att se om det fanns folk som var mer som jag. Det slutade med att jag lärde känna alla estetare, fick en grym kompis som jag brukar kalla en massa gulliga namn. T.ex min falukorvstårta med hallonsmak. Jag umgicks mest med naturklassen som var året över min och även med teknikarkillarna. Lärde även känna massa folk från andra klasser och även min Jenkan. Sen gick åren och tjopp tjopp så skulle jag ta studenten och jag var enda tjejen som hade shorts och inte klänning eller kjol. Men vem bryr sig?

Jag har som alltid tänkt att jag har vad jag vill på mig, sen om det är någon som stör sig så får de göra det. Det är ju ändå vad jag tycker är snyggt och skönt som spelar någon roll. Samma med allt annat. Från början var det jag och två tjejer till som brukade spela innebandy med killarna innan vi drog igång ett tjejlag. Jag flyttar mig aldrig bara för att nån kommer springandes mot mig och väjer inte de av så smäller det men den smällen tar man då. Så jag har fått ta ett par smällar i dubbel bemärkelse men det tar man som sagt då, och hellre det än att ha fegat. Ingen kan dessutom nånsin säga att jag inte varit mig själv. Var stolt över den du är och låt ingen förändra dig om inte du vill. Du är inte ensam och hellre att ha några få bra vänner som gillar dig för den du är. Än att ha många ytliga vänner som gillar ett skal av dig som inte är riktigt du. Allt ordnar sig och så länge man är sig själv så brukar allt fixa sig. Ärlighet varar längst. Ta allt som om allt du gör är helt naturligt, så ska du se att fler hakar på för de har också velat men inte vågat.

Mina vänner är en brokig skara men alla är härliga och fina på sitt sätt. Jag dömer ingen och accepterar alla som gör så gott de kan. Det jag fått tillbaka är att de även accepterar mig och det går bra för mig med det mesta.

Det var väl allt jag hade att säga om den här saken...