Jag blir inte jättelätt sur, lättare ledsen. Blir jag sur så märks det, jag lovar, fråga Filip. Han sa senast att mitt sur var väldigt surt. Verkar jag sur så är det inte alltid så, jag kanske bara är just ledsen eller helt enkelt i mina egna tankar. Sur blir jag om nåt går helt åt skogen eller om nån spelar på mina nerver en längre tid. Blir jag nu ledsen så låt mig vara det ett tag eller trösta. Det går inte så bra att säga åt mig bara att jag inte har nån anledning till det eller säga åt mig att sluta. För då blir jag antingen mer ledsen eller sur :P

Jag vet att jag tjatar lite om det men att prata är faktiskt bra. Jag är inte heller dum. Och jag är faktiskt rätt bra på att hjälpa, bara man vill och vågar. Jag säger heller inte saker som jag inte menar eller som inte är sanna.

Ta mig inte för givet för en dag kanske jag ledsnar eller blir tillräckligt sårad för att välja en annan väg. Jag vet att jag är snäll men utnyttja mig inte. Alla har en gräns.