I'm not the sort of person, who falls
In or quickly out of love
But to you, I gave my affection right from the start

Tänk dig att du är i en helikopter, där rotorbladen är tankar som virvlar runt i ditt huvud. Att du lyfter om du inte kan lugna dem och blir alldeles yr av att titta på dem. Sedan börjar du lyfta, cm för cm, tills du plötsligt får ett slag av någon sort som gör att du kommer ur balans och rasar ner på marken igen. Tankarna stannar av för en stund, du tittar dig omkring och undrar vart du är för omgivningen är annorlunda. Det är samma träd men du känner inte riktigt igen dem och du kan inte längre bedöma avståndet till dem. Ett av träden är annorlunda, en björk bland alla granar och du känner dig trygg där. Och du bara vet, att det är den lilla björken som håller dig kvar på marken. Men det, det är också det enda du vet. För vindarna vänder, träden ändrar riktning och du vet inte vart du ska ta vägen. Var det finns skydd från regnet. Ovädret kommer snabbt och allt på en gång, och du ser inte, åt vilket håll den lilla björken lutar åt. Tankarna börjar snurra åter igen av ovisshet, du lyfter och högt denna gång. Vinden får tag i dig och du blåser iväg okontrollerat. Inget att greppa tag i som kan stoppa, ingen hör dina rop på hjälp. Ingen som vet vart du kommer landa eller om du kraschar och du vet inte, vem som kommer hitta dig. Ungefär så, känner väl jag till och från...