Äntligen så vann vi! Mot K4 (Arvidsjaur). Efter tre timmars sömn åkte jag och de elva andra tappra från damlaget som skulle med. Vi brukar försöka vara runt 15 st minst men nu skulle vi få klara oss på elva med målvakten inkluderad. Försökte sova på bussen men det gick sådär, men efter att ha sett halva L.A Gigalo som innehöll lite väl mycket sex (Filmtips Sussi! ;P ) så lyckades jag sova en stund. Det är lite speciellt ändå att åka in på militärt område med grindar och vakter. Hallen är rätt fin men det är otroligt halt golv där. Det var där vi använde coca-cola under sulorna förra året för mer grepp.

Ställningen stod 0-0 efter första period. I slutet av andra skickade vi en lagkompis med ambulans, en mindre trevlig tradition vi startat. Inte nog med att det var en av våra, det var våran målvakt. Så en utespelare fick göra en insats och det stod 3-1 till K4. Vi andra gjorde också en insats och det slutade 6-4 till Kiruna! De två sista målen var faktiskt mina, det var på tiden att göra mål tyckte jag.

Vi bara skrek. Och hoppade runt. Skrek och sjöng lite till och hela bussresan hem bestod av ett oooh-oh ooh-ooooh oooh. Det kändes bra. Att sedan jag höll på frysa ihjäl på natten kändes mindre bra. Men skönt att sova sen.