Gråta är överskattat. Eller nej nu ljuger jag väl för det känns ju faktiskt lite bättre efteråt. Men om man inte kan då? Om man har jättesvårt för det. Då måste det väl betyda något när man väl gör det av anledningen att man är ledsen? När man kan till och med då man är med någon annan i närheten då man annars aldrig kan gråta annat än inombords. För inombords, där har det fallit många tårar.

Jag har ont i min rygg, har lyft ungefär 50 st foderkrubbor två gånger idag och halkat omkring med sexhjulingen. Har påbörjat en ny film, får se om jag får den färdig. Lagat mat och fixat och sett film och varit med Filip och haft sysselsättning hela dagen. Busat med Mio, legat och bara myst med honom och förundrats över hur fin han är och hur skön hans päls känns mot min hand. Tills han reser sig, skakar sig och går därifrån för det blev för varmt och lämnar mig i ett moln av hår som han lossar. Och ändå, så kan jag inte rensa huvudet. Ändå kollar jag på mobilen alldeles i onödan och frågorna i mitt huvud svischar runt som aldrig förr. Jag kan tänka på någonting helt annat för en sekund bara för att sen som en blixt från en klar himmel så dyker ett ansikte och ett namn upp i mina tankar igen. Som en påminnelse men hur skulle jag nånsin kunna glömma? Aldrig.