Hittade en grej på internet då jag slösurfade runt och läste olika saker. Fastnade och såg hur mycket som stämde in på mig. Så jag delar med mig av det här. (+) är för det som stämmer och (-) för det som inte stämmer. Har även skrivit på de flesta en kort kommentar också.

+ Igångsättningssvårigheter - även de enklaste sysslor som t.ex vika tvätt, plocka ur diskmaskinen, duscha eller borsta tänderna skjuts upp. 
Ja. T.ex. i morse tog det 1.5 timme för mig att ta mig ur sängen.

+ Behov av rutiner och struktur men ...
Schemat på skolan t.ex. var perfekt. Visste precis vad jag skulle göra och var.

+ Svårt för att själv strukturera, organisera och planera sin vardag och sina saker
När jag själv ska göra ett schema eller liknande, funkar inte. Eller så funkar det i typ en vecka.

+- Låg mental uthållighet
Gäller det att tävla, nej. Jag är en vinnarskalle. Gäller det något tråkigt, ja.

+- Lättdistraherad
Lite som en hund ibland. Kan prata om något och sen plötsligt bara.. Åh titta en fågel!

+ Låg koncentrationsförmåga - stora svårigheter med att behålla fokus och uppmärksamet i synnerhet på saker man upplever tråkiga
Är det tråkigt så är det...

+- Nedsatt arbetsminne/korttidsminne
Jag har faktiskt riktigt bra minne. Det gäller bara att jag varit tillräckligt intresserad för att ta in ordentligt och memorera.

+- Bristande motivation och därför
Bristande då det gäller tråkiga saker, som laga mat, städa, osv...

+- Ofta alltid på jakt efter just motivation i form av olika belöningar vilka kan vara allt i från att sitta vid datorn, äta godis, dricka alkohol, shoppa etc.
Efter jag städat får jag se en film! Eller vara med Filip. Och slipper klagomål..

+ Impulsiv - te.x när det kommer till beslutsfattande men där finns även stora tendenser till...
Åh titta en fågel, jag följer efter den! (Lämnar det jag gjorde innan)

+ Beslutsångest - vela och fundera alldeles för länge innan ett beslut tas
Ska jag ha vesuvio? Eller en bussola? Eller en pizza med bacon?... En kvart senare har jag KANSKE bestämt mig.

+ Påbörjar olika projekt men avslutar dem sällan - man kan te.x få för sig att man ska börja träna och köper träningskläder och gymkort men struntar sedan i att gå till gymmet, man hoppar på olika kurser som "verkar skoj" just då men inser sedan ganska snabbt att det inte var det, hoppar av och påbörjar något annat istället.
Det med kurser stämmer bland annat.

+ Ombytlig/nyckfull/obeständig (se ovan)
Ibland vet jag bara inte vad jag vill.

+ Kommer ur balans/blir lätt störd när ens rutiner rubbas
Tycker det är jobbigt då schemat blir ändrat, då man ska iväg på nåt och inte har förinformation osv innan man vant sig.

+ Tidsoptimist - kommer ofta eller alltid försent, underskattar hur lång tid en viss sak tar att göra/färdigställa
Jag är van... Tycker inte ens det är speciellt pinsamt eller så att vara sen.

- Ljudkänslig - tycks höra (vissa ljud) högre än andra. Svårt för te.x tickande klockor, knastrande ljud, tuggande, handklapp, prasslande etc

+ Svårigheter med att göra något metodiskt och
Jag gör det som faller mig in först.

+- Benägen att kasta sig in i nya projekt eller uppgifter utan att bry sig om instruktioner och därför
Vill snabbt komma igång och bli klar. Ibland kan jag även tänka i förväg efter jag fått veta vad man ska göra så man missar instruktionerna.

? Benägen att göra saker i fel följd

+- Disträ och tankspridd - glömsk, förlägger sina saker, slarvar bort te.x nycklar, plånbok, glömmer viktiga överenskommelser, möten etc
Bra minne som sagt men... Lägger jag undan nåt utan att tänka på det (både mentalt och materiellt) så glömmer jag och tappar bort.

+- Tendens till att fixera sig vid/hyperfokusera på olika saker/ämnen - går från specialintresse till specialintresse och lägger ner sin själ och nästan all sin vakna tid till att tänka på eller göra reserach på just det ämnet/intresset.
Jag lägger inte ned allt sådär. Men jag gillar att läsa på om saker. Men jag är ju kreativ och växlar från att rita mycket till nästan ingenting, att läsa mycket eller inte läsa alls. Osv. Fast jag har ju alltid som nånting, för jag blir lugn då.

+ Otålig - har svårt för dötid, att behöva vänta osv. Vill att saker ska hända NU och helst igår. Kan te.x yttra sig i att man avbryter i samtal och diskussioner eller om man får en ide´så ska den sättas i verk med en gång, spelar ingen roll om man ligger i sängen för att sova.
Te.x får man för sig att möblera gör man det oavsett om klockan är 15 eller 03.
Vill jag ringa Filip så ringer jag Filip. Kollar klockan först efteråt. Och bestämmer jag mig för att göra nåt så får det gärna vara direkt innan jag tappar lusten. Annars är jag ju en tidsoptimist.

+ Upplever en nästan konstant orkeslöshet och trötthet och har
Efter jag gjort några av de grejer jag haft först svårt att komma igång med, sen utfört och sen kanske gör nåt annat, så blir jag rätt trött.

+ Sömnsvårigheter - har svårt för att komma i säng i tid, svårt för att komma till ro och somna, även svårt för att orka hålla sig vaken en hel dag utan en stunds vila mitt på dagen.
Ja klockan är ju ett nu och jag är uppe i varv... Men kan lyckas somna vart som helst och när som helst vid vissa tillfällen.

+ Humörsvängningar - ibland kraftiga och ofta snabba men som fort går över och
Joo..

+ Perioder av nedstämdhet och ångest kontra perioder då man känner sig mer tillfreds, glad och uppåt - dessa perioder eller svängningar i måendet kan ske flera ggr per dag eller hålla i sig ett par dagar vardera. Men de är ständigt återkommande och tycks vara oberoende av yttre händelser.

- Viss motorisk klumpighet och bristande koordinationsförmåga - missbedömer avstånd, bristande kroppkontroll te.x går in i saker, snubblar, spiller, tar för hårt eller för löst i saker, bryter av pennor etc.
Aldrig. Jag är rätt smidig och har rätt god kroppskontroll.

+- Bristande simultanförmåga - svårigheter med att göra flera olika saker samtidigt och att hålla isär och sortera information te.x olika sorters sinnesintryck
Är det självförvållat att jag gör mycket på en gång så går det. Men händer mycket på en gång utan att jag vill det så är det jobbigt.

+- Bristande konsekvenstänkande - förstår inte alltid eller missbedömer konsekvenserna av sitt handlande, tänker rätt (d.v.s medveten om konsekvenserna) ibland men gör eller handlar fel ändå. 
Jag.Vill.Inte.Få.Klagomål... Men ibland gör jag som jag vill ändå fast jag är medveten om konsekvenserna.

+Låg tolerans mot stress/stresskänslig - ogillar stress och hög press överhuvudtaget, vill göra saker och ting i sin takt men paradoxalt nog 
Jag blir inte stressad men andra runtomkring mig. Jag gör sakerna i min takt helt enkelt.

+Skjuter upp alla måsten till sista sekund - kan sitta en hel dag utan att företa sig något men 30 min innan te.x sambon kommer hem börjar man både dammsuga och skura golvet. Betalar inte räkningar, lämnar inte in deklarationen i tid fast man haft god tid på sig och vetat om att det ska göras.
Så sant.

+ Arbetar som mest effektivt inför deadline (se ovan)

- Svartvitt tänkande - tänker ofta "antingen eller" eller "allt eller inget"
Jag tänker alltid från flera synvinklar.

+ Bär på en inre oro och rastlöshet - känner sig aldrig 100% tillfredställd eller nöjd. Alltid finns där något som kan förbättras, göras annorlunda, förnyas och förändras osv.

+- Svårigheter med närhet - kramar och gos kan uppfattas som påträngande och jobbigt om det inte sker på ens egna villkor.

+ Allt ska förresten helst alltid ske på ens egna villkor.

- Har överlag dålig hand med ekonomi - svårigheter med att förstå och inse pengars värde.
Jag gillar pengar.

Vad det här handlar om? Det är från ett forum om ADHD/ADD.

I dunno where to begin... Tror jag bara lägger in lite bilder för en bild säger mer än tusen ord...

Mio och Moa
<3

Sen åkte jag upp till Kiruna helgen som var. Det var helt awesome att få träffa alla igen och jag hann med alla jag planerat att se också. Kollade Ailucrash på lördagkväll/natt och de ägde Ferrum. Inte varje dag man ser Obelix, bananer i pyjamas, zombies och sånt i publiken när man är på en spelning heller kan jag tänka mig. Men det var ju Halloween så det var ju inte sådär jättekonstigt. Fick massvis med kramar också! Fick massa pussar den helgen med men inte av Moa tyvärr utan av Joxa. Och nån enstaka av Ennis. Jag saknar er Kirunafolket!!

Frågestund igår på ug med polisen, intressant. Ska väl dit ikväll också och se vad de gör efter att jag varit till veterinären igen med Mio. Mamma kommer ner med honom så kanske vi får nåt svar på vad det är för fel på hans ben...

I övrigt så håller jag på ätas upp av alla myror i brallan. Tycker min Moa kan komma hem nu från storstan innan hon lämnar norrland och norrländskan för alla sysslingar och pysslingar och Gudrun vet allt.

Mio <3

Meen så gick tiden och mina äldre kompisar som jag pratade med gick ut och plötsligt gick jag i nian. Jag hade min kompis Kattis som är flera år yngre men som jag umgåtts med ändå bara för hon är så underbar. Jag hade Filip som är min brorsa från en annan morsa och som jag alltid umgåtts med fast folk retats för det. Retats för vad egentligen? För att man har en jättebra vän? För att man är en jättebra vän? Killar och tjejer kan vara kompisar om de bara vill och står ut med eventuella rykten och snack. I alla fall, jag hade typ inga tjejkompisar längre. Jag hade verkligen ingen lust att umgås med de som fanns för de snackade skit om allt och alla och vi låg typ inte på samma stadie. 

Jag hade få kompisar och jag var väl lite udda. Klädde mig inte som de andra tjejerna och sa de att de tyckte om vitt, då tyckte jag om svart och tvärtom. Men jag klarade mig, jag hade ju ändå andra utanför klassen. Hur gör man för att klara sig? Typ igenom högstadiet. Jag gjorde som så att jag ignorerade allt det negativa så gott det gick, fokuserade på det posetiva och det roliga. Och fortsatte att vara MIG SJÄLV. Sen fick de andra take it or leave it. 

I gymnasiet så började jag typ om. Helt ny klass, helt ny ort. Men det var ju fortfarande samma jag. I början förökte jag umgås med alla och lära känna alla och gav en av mina f.d rivaler en ny chans. Men som vanligt blir det snabbt grupperingar, skitsnack och en massa ovesäntligt. Dessutom gick jag natur så hälften snackade bara skola och plugg hela tiden, nej nu överdrev jag men jag orkade inte prata om prov en månad i förväg. Jag var ju ändå jag så jag sökte mig utåt för att se om det fanns folk som var mer som jag. Det slutade med att jag lärde känna alla estetare, fick en grym kompis som jag brukar kalla en massa gulliga namn. T.ex min falukorvstårta med hallonsmak. Jag umgicks mest med naturklassen som var året över min och även med teknikarkillarna. Lärde även känna massa folk från andra klasser och även min Jenkan. Sen gick åren och tjopp tjopp så skulle jag ta studenten och jag var enda tjejen som hade shorts och inte klänning eller kjol. Men vem bryr sig?

Jag har som alltid tänkt att jag har vad jag vill på mig, sen om det är någon som stör sig så får de göra det. Det är ju ändå vad jag tycker är snyggt och skönt som spelar någon roll. Samma med allt annat. Från början var det jag och två tjejer till som brukade spela innebandy med killarna innan vi drog igång ett tjejlag. Jag flyttar mig aldrig bara för att nån kommer springandes mot mig och väjer inte de av så smäller det men den smällen tar man då. Så jag har fått ta ett par smällar i dubbel bemärkelse men det tar man som sagt då, och hellre det än att ha fegat. Ingen kan dessutom nånsin säga att jag inte varit mig själv. Var stolt över den du är och låt ingen förändra dig om inte du vill. Du är inte ensam och hellre att ha några få bra vänner som gillar dig för den du är. Än att ha många ytliga vänner som gillar ett skal av dig som inte är riktigt du. Allt ordnar sig och så länge man är sig själv så brukar allt fixa sig. Ärlighet varar längst. Ta allt som om allt du gör är helt naturligt, så ska du se att fler hakar på för de har också velat men inte vågat.

Mina vänner är en brokig skara men alla är härliga och fina på sitt sätt. Jag dömer ingen och accepterar alla som gör så gott de kan. Det jag fått tillbaka är att de även accepterar mig och det går bra för mig med det mesta.

Det var väl allt jag hade att säga om den här saken...

Är man 18, vill dricka och gå ut så visst okej, du är vuxen och du får. Men fortfarande, det är inte status att vara ute varje helg, helst inte flera dagar i veckan. Ingen vill ha statusen "den som festar mycket". Jag vet tjejer som lämnat killar för de festat för mycket, jag vet de som knappt har pengar till mat för de festar upp allt och måste gå och panta burkar för att kunna köpa bröd. Jag vet de som hamnat hos soc, de som hamnat i fosterhem, de som åkt i fängelse; på grund av alkohol. Jag har sett 13-14åringar som dricker med 20+are bara för att få alkohol och vara coola för de umgås med äldre och gör sånt de inte har åldern inne för men gör det ändå. De blir oftast utnyttjade, det snackas skit om dem, de görs till åtlöje och de äldre som de är med ser de inte som jämlikar utan som fulla, lättillgängliga småglin. De tycker det är kul att supa ner småfolk.

Men jag har även sett föräldrar som är oroliga för sina barn, föräldrar som gråter då de inte vet vart de är och vilka de är med. Jag har sett de vars vänner snackar skit för de tycker att det är nog.

Om man är ung, eller ja egentligen det gäller hela livet, men helst då man är ung, och man är ute med sina kompisar och festar. Vad händer om nåt går snett? Vem tar hand om dig när du är för full? Vem hjälper dig hem? Vem inser att ditt nej är seriöst?

Man kan gå ut nykter om man ändå inte vill missa nåt. Det är väldigt skönt kan jag säga att kunna KÖRA därifrån när man är less, det är skönt att veta att man kan hjälpa till om det är nåt och det är skönt att må bra dagen efter och även under kvällen. Man kan dansa och prata och umgås fast man är nykter, det här att man måste ha alkohol för att kunna det är bara svammel. I så fall behöver man hjälp om man inte kan umgås med sina vänner nykter. För visst är det dina vänner du går ut med?

När jag är ute nykter på krogen eller så, så är det ändå aldrig någon som tror att jag är nykter och brukar bli jätteförvånade när jag säger att jag är nykter eller tar fram bilnycklarna. Det är ju jättebra att de reagerar då en på en fest kör bil i alla fall! Men OM någon säger att de inte vill dricka nåt, respektera det. Om du dricker och tycker att din nyktra vän också ska dricka, håll det för dig själv. För du vet inte på vilka grunder denna person valt att vara nykter, du vet inte vad som kommer hända om du nu får den här personen att dricka.

Att dricka är sedd som en så stor social grej, man dricker för att umgås, man umgås för att dricka. Man pratar om planer inför helgen, man dricker, man pratar om vad som hände under helgen. Vilken ungdom lyssnar på sina föräldrar då de säger att du inte ska dricka när de själva dricker? De visar ju att det är okej och barn gör som sina föräldrar. Barnen ska inte behöva se sina föräldrar fulla och barn ska framförallt inte råka ut för vuxnas dumhet då de dricker. En full person handlar inte som en nykter och kan vara helt annorlunda.

Att skylla misstag och dumma handlingar på att man var full är ingen ursäkt. Man ska kunna stå för vad man gör och kan man inte det så är det nåt som är fel. Man ska minnas vad man gör och får man minnesluckor så är det ett stort varningstecken. Man ska kunna prioritera sin familj och sina vänner och inte låta alkohol gå före. Alkohol förstör så mycket så varför prata om den så varmt?

Mår man dåligt så ska man inte dricka för att glömma för det blir oftast bara värre då. Var man redan på dåligt humör innan man blev full så kan man nästan räkna med att det blir värre. För att inte tala om dagen efter. Som sagt, man ska kunna stå för vad man gjort och sagt, man ska inte behöva ha ångest över saker.

Nu låter det som om jag aldrig dricker eller aldrig har druckit men så är det inte. Men jag har gjort ett val att inte dricka ofta, att inte dricka mycket och att inte gå miste om saker på grund av alkohol. Jag kan dricka en drink för att den är god, går jag ut så är det för att dansa och umgås och dricker väldigt lite om jag nu ens dricker. Jag dricker helst inte alls med underåriga, jag köper ALDRIG ut. JAg brukar vara den som hjälper de som druckit för mycket. Ändå så är det inte många som ens brukar inse att jag är nykter, jag har lika kul som de har som oftast. Det beror på vilka man är med men man ska ju inte umgås med vilket folk som helst utan är man med sina vänner och alla är inriktade på att ha roligt så har man minst lika kul nykter som full. Plus att man slipper alkoholens baksidor.

Mamma och pappa, tack för att ni inte dricker utan alltid har funnits där<3

Just nu är jag hemma i Klimpfjäll men jag saknar Moa nå se alta(?) och nu ska jag nog till Filip en sväng och umgås. Kanske spela lite SNES men jag har hört att jag är läskig då för jag är ju så tävlingsinriktad. Hm.

Jag hoppas att Mios ben blir bra också, han har hoppat på tre nu i en vecka så vi ska till veterinären med honom igen till veckan då vi ändå ska dit och operera ZZBell.

Jag vill springa tills benen inte orkar mer

Vart spelar ingen roll

Bara så att jag slipper allt och så länge ingen ser

Att jag har ingen aning, jag har ingen koll

Musiken spelar på högsta volym

Jag målar upp bilder i fantasin

Jag ligger i solen på stranden under en palmplym

Jag ser dig komma emot mig och du är min

Du lärde mig se men just nu har jag ingen syn

Jag är vilse men jag ska hitta min väg hem

Jag kastar tärningen och hoppas på tur

Kastar gång på gång

Du ler mot mig och du är min lyckofigur

Men leendet tillbaka tystnar när du är tvär och vrång

Inom mig lever ett stort öppet hål

Jag matar det dagligen med skit från mitt liv

Ibland vill jag bara få ur mig allt med ett stort avgrundsvrål

Du kommer som en ängel och hjälper mig med stora kliv

Jag vill vara stark som en tiger, en björn

Resa mig som fågel Fenix från askan

Jag vill inte vara rädd och gömma mig i närmsta hörn

Inte göra som du och glömma allt med flaskan

Jag springer på vägen som delar sig i fem

Du är vid min sida vart du än är

Jag vill bara att du ska följa mig hem

Att allt ska vara ljust och lyckligt, en idyll när vi väl är där

Det finns inget rätt, det finns inget fel. En person i kris vill inte bli bemött utan vill bli mött. Vill bli sedd och vill veta att den inte är ensam. 

Vem uppfann egentligen rädslan att prata och finnas där när det är jobbigt? Är det för jobbigt att finnas där och visa att man bryr sig mer än bara säga "jag finns om du vill prata" i hastigheten. Säger man så, då ska man mena det. Tvinga den man bryr sig om att förstå att man verkligen gör det. Men är man rädd och orkar inte möta det mörka och jobbiga, då kan man säga det. I stället för att ge tomma ord. Hellre säga att man inte vet vad man ska säga än att inte säga någonting alls eller en vit lögn. Tvinga dig inte på någon, om den vill prata så pratar den så visa respekt. Tillåt personen visa sina känslor och visa att de är okej. Stanna kvar.

Visst det krävs en del styrka och mod att våga sig närma en som drabbats av olycka och sorg. Men det får helt enkelt inte bli för svårt. Raka frågor, svar och ärlighet och en varm kram. Våga vara utan att göra. Våga finnas utan att alltid prata eller ha något svar. Våga krama om.

Låt det ta den tid det tar, det går inte över på en natt. Även om en person skrattar behöver inte det betyda att den är lycklig. Även när sorgen börjat lägga sig finns saknaden kvar. Så ni som hör av er de första dagarna och veckorna men inget sen, tänk om. Visa att du fortfarande finns och gärna hjälper i deras jobbiga vandring mot en möjlig framtid.

Förlåt för en massa svammel men tankarna är som olika garnnystan som trasslat ihop sig. Farmor och Roxy, jag har fortfarande inte kommit över er även om det börjar vara längesen. Men saknad räknas inte i tid.

Det är som en sten i magen som är hård och kall. Det är som om tankarna snurrat in sig i varandra och är i en enda röra, så att man kan plötsligt börja tänka på huggormar då man började tänka på att man ska ta på sig strumporna. Det är som om man är i rymden och upptäcker att man svävar bort och man får panik men har ingenting att greppa tag i. Det är ändå ingenting, ingenting i jämförelse. Jag förstår inte. Men jag gör mitt bästa även om det känns som om jag ingenting gör. Jag är inte utbildad, har ingen aning. Lost. Men jag måste stå kvar på jorden så jag kan hålla om dig och hålla dig kvar om du börjar sväva iväg.

Döden är ingenting att vara rädd för, det är de levande man ska vara rädda om. Det är inte de som är döda det är synd om, det är de efterlevande. Om en person frammanar så stor sorg, tänk då all glädje och ljus vi kan åstadkomma då vi är många fler!

Livet är grymt, livet är orättvist. Människor är grymma och vi är inte ett dugg längre utvecklade än de andra djuren på vissa punkter. För vi är just det, djur. Djur med tron att det är vi som äger världen och att det är vi som dominerar. Vi tror att vi kan dominera och äga andra. Slavar är förbjudna men hur längesedan är det egentligen? 1847 är året då det sista slaveriet ägde rum med nordisk inblandning. Faktum är att i Afrika förekommer det fortfarande och kanske finns det kvar ännu men under en annan form? Även om slaveriet är borta så finns viljan att kunna kontrollera kvar, men det är först på senare tid som det börjat uppmärksammas mer.

Du har kanske varit i ett sånt förhållande, har en släkting eller en i familjen eller en vän som är eller har blivit utsatt för det. Till exempel;

-Det är en person som vill veta allt om vad du gör eller var du är. Vem du är vän med och gärna kontrollera det! Kan hota med att skada dig, sig själv, eller dina nära om du skulle vägra.

-Det kan vara en person som spelar på dina känslor, säger att du måste välja mellan denne och en annan betydelsefull person i ditt liv som typ din mamma. Får dig att få skuldkänslor, gör så du känner dig värdelös och ful och du tror du inte är värd en bättre situation.

-Humörsvängningar är vanligt... Och reaktionen från gång till gång på saker kan variera, stort.

-Tvång till sex eller får dig att gå med på saker du inte vill. Annars så blir du hotad.

-Det kan vara någon som får dig att verka galen, säger att det aldrig hänt, att du är knäpp och att du hittar på så tillslut så undrar du om det du minns kanske var en överdrift från ditt håll. Det kanske inte ens hänt ändå?

-Det kan vara hot om att skada dig eller någon och du blir orolig för din egen säkerhet tillsammans med den här personen. Du är inte heller säker på om dina ägodelar är och förblir hela.

-Det kan vara någon som vill ha ekonomisk kontroll och förvaltar även dina pengar. Så att DU måste BE om dina EGNA pengar då du behöver dem. Inte ens då är det säkert att du får några.

-Du förväntas släppa allt då det passar denne person. Förväntas ställa upp på allt men ändå aldrig är nöjd.

-Kränkande och nedsättande ord. Du får även höra hur dum, obetydelsefull och vilket misstag du är och var.

-Du kan och får inte dölja några känslor men du får aldrig veta vad h@n känner eller tycker. Du får gå och undra länge och h@n kan inte planera någon framtid med dig och visar ingen ömhet eller omtanke.

-Anklagar dig "du vill bara ha problem", "du lämnar mig aldrig i fred".

- Avleder dig när du försöker prata allvar så ämnet glider undan. Om det är om något som den personen har gjort fel så blir det ofta i slutändan att det känns som om det är du som gjort fel i stället.

-Sen om du försöker berätta hur du känner eller upplever nåt så får du höra hur fel du har. Anmärkningar på ord och ska alltid ha sista ordet. Om du säger att det är ett hus så säger h@n att det är en villa.

-Det kan vara en person som gör sig rolig på din bekostnad, helst när andra kan höra så du blir kränkt och sårad.

-Tycker du att nåt är viktigt? Glöm det! Det är bara svammel! Enligt den personen då såklart...

-Det ni kommit överrens om glöms bort. Även saker du vill göra. Eller måste göra. Det är helt enkelt bortglömt och blir inte av.

-Du kanske ständigt får höra kritik och anklagelser. Om allt möjligt från utseende till beteende. Det kan även vara kritik som kommer som "ett gott råd" så att du kan "förbättras".

-Det är order du får och du förväntas att utföra dem, utan att klaga så klart. Väntar du dig ett tack så kan du får vänta länge...

Om det nu är nåt av de här punkterna som stämmer in, så är det kanske bara nåt som beror på en dålig dag, eller hur? Alla människor kan ha dåliga dagar, även jag. Eller det är kanske bara ett vanligt bråk, jo det är nog bara ett bråk. Det är så här alla människor bråkar, gör de inte?

Om det är något som förekommer inte bara en gång utan återkommande. Om det är med avsikt att förödmjuka och trycka ner och inte att bara klaga. Om det är för att kontrollera och dominera. Om den här personen inte respekterar dig. OM DET ÄR SÅ, så ÄR det MISSHANDEL. Psykisk misshandel som kanske även är tillsammans med fysisk misshandel.

Är det så så prata med någon, skriv, hitta ett sätt att få upplopp för energi och minska stress, gråt hur jävla mycket du vill och känner att du behöver, TA HAND OM DIG SJÄLV!

Varför stannar man kvar hos någon som misshandlar en, som skadar ens inre? Det kan vara för att man älskar den personen, för man tror att man inte klarar sig utan denne. Man är rädd för att bli och vara ensam, man tror att man inte förtjänar eller kommer att få nåt bättre eller en bättre tillvaro. Sen kanske det blir bättre om man försöker hårdare? Men... Är du säker på att du inte tycker så bara för att du fått höra så mycket skit? Är du säker på att det är dina egna känslor och tankar?

Ärligt så har jag varit med om... flera av de här punkterna. Jag har inte tänkt på det så mycket just då, kanske blivit irriterad och klagat över det. Men om jag klagat till den personen så har det alltid slutat med att det varit JAG som sagt förlåt och det har varit MITT fel. Men det var ju inte det från början och det var egentligen aldrig det. Om jag varit på dåligt humör har det ofta slutat med att jag genast måste berätta en orsak till varför och sen måste få den andre på bra humör och be om ursäkt. Men om den är på dåligt humör så får jag inte veta varför utan kanske efter lite tjat i nån timme. Minst. Sen är det jag som ber om ursäkt. Låter det logiskt?

Jag har fått höra att jag inte får ha tighta byxor för enligt "ett litet tips" så passar jag inte i det utan passar bättre i baggy, helst mjukisar. Ville jag ha tight ändå så ja.. Då fick jag höra klagomål om det.

Sen är det lögner hit och dit, utlandsresor som var bestämda men som bokades på annat håll, jag som sagt fel och missuppfattats då jag klagar även om det var helt införstått för nån dag sedan. Jag som fått vänta, fått löftena och fått ta smällarna.

Jag har fått skavsår av skor som var för små men som skulle passa fint för jag har ju inte så stora fötter utan visst passar dem och om jag skulle ha de skor jag ville skulle jag få fotsvett. Alltså var det ett bättre alternativ att kötta sönder fötterna än att ha lite fotsvett och ha det lite varmt en stund, eller? Tyckte inte jag.

Jag har vid två tillfällen av två olika blivit tilldelad två hyllor i garderoben till mina kläder. Det funkar inte, mina tshirtar skulle inte ens få plats. Egna saker? Du tror. Sen prylhyra? Javisst.

Bestämmelser som gått i stöpet, spelar ingen roll om man bokat i förväg för det... jag tror du har svaret käre läsare.. yes! det GLÖMS BORT! Eller ignoreras.

"Åker du hem så får du inte komma tillbaka"

"Vem skriver du med? Varför skriver ni så mycket? Förut skrev du nästan aldrig så varför skriver du så mycket nu? Måste du skriva nu? Skriv helst inte medan du är med mig"

"Måste du åka på det där, kan du inte stanna är du snäll?"

"Jag ska döda dig"

Jag hade kunnat fortsätta men det är historia. Slaveri, kontrollmani och misshandel borde vara historia helt. En dag hoppas jag att det är det men... Människan är ju ett djur så det är nog inprogramerat i hjärnan att vi ska ha rang, status och revir. Men snälla, kan vi inte göra någonting åt det i stället för att stå där en och en och känna oss hjälplösa? Kan vi inte hjälpa där det behövs och visa att vi finns, att ingen är ensam? Kan vi finnas där och lyssna och stödja? Gå emot när det är nåt som är fel? Kan man bemöta världen med glädje när det finns så mycket hemskt i den? Kan man rädda världen med ett leende?