Jag lever, jag är bara inte så bra på uppdatera!

Har varit i Kiruna, skjutsat Brita till, och Sebbe från Nikka. Har bott hos finaste och bästa Malin och hängt några dagar. Hann träffa många men inte alla innan vi skulle åka igen. Helt bra känns det ju inte heller hur man prioriteras alla gånger, speciellt då jag alltid låter nummer ett vara nummer ett oavsett vad...

Landade i Arjeplog. Men först stannade vi till i Arvidsjaur och köpte en pizza att dela på och jag hittade en fyrklöver. I alla fall, i Arjeplog var det kul! Släktträff för Blind Marggú och av de 850 inbjudna var det ca 300 som kom. Sena nätter och tidiga mornar och myyyycket information och många att komma ihåg. Lördag var det disco och vi dansade lite. Mest pratade vi och minglade. Om ni gömmer nyckel till stugan, kom då ihåg det sen då ägaren undrar vart nyckeln är! Söndagen var också rätt bra även om alla var trötta. Vi såg film och sen började alla åka hemåt.

Veckan började direkt med jobb så än har jag inte riktigt fått sova ut någonting. Ont i kroppen har jag också. Men förhoppningsvis så får man mer muskler ;P Men det är sjukt hur bra ljud det blir i headsetet då man har det och hörselkåpor ovanpå! Fast... man hör ju inget annat än musiken då..

Nu ska jag lägga mig och se en film eller så går jag ut och läser lite.. Ska nog duscha först i vilket fall, det bränner lite i ansiktet också så solen verkar ta fast det varit sugväder.

Förra gången jag var ensam hemma var det inte så ensamt... Inte som nu.

Ola Viola, kissa och spola.

Jag vet inte riktigt vart mina tankar är. Inte i Klimpfjäll i alla fall. Det är i alla fall fint här som vanligt. Du skulle varit här med mig. Och gått hela vägen upp på toppen på K2 denna gång. Fotat lite kanske.

Kanadensarna har varit här, de sov över två nätter. Vi har spelat brännboll två gånger och varit både i Stikken och i Fatmomakke. När jag träffade Naomi första gången när jag var 17 kunde vi bara hoppas att vi skulle få ses fler gånger och nu var det tredje gången!

Nu ska jag elda upp en till spyfluga och äta köttsoppa. Sen ut och gå tror jag. Jag har förresten gjort en sak till nån :P en present kan man väl som säga. Jag fick lust att rita nu också så jag tror jag ska göra det. Fick en idé när jag sov lite här tidigare...

Seee yaa

Jag blir inte jättelätt sur, lättare ledsen. Blir jag sur så märks det, jag lovar, fråga Filip. Han sa senast att mitt sur var väldigt surt. Verkar jag sur så är det inte alltid så, jag kanske bara är just ledsen eller helt enkelt i mina egna tankar. Sur blir jag om nåt går helt åt skogen eller om nån spelar på mina nerver en längre tid. Blir jag nu ledsen så låt mig vara det ett tag eller trösta. Det går inte så bra att säga åt mig bara att jag inte har nån anledning till det eller säga åt mig att sluta. För då blir jag antingen mer ledsen eller sur :P

Jag vet att jag tjatar lite om det men att prata är faktiskt bra. Jag är inte heller dum. Och jag är faktiskt rätt bra på att hjälpa, bara man vill och vågar. Jag säger heller inte saker som jag inte menar eller som inte är sanna.

Ta mig inte för givet för en dag kanske jag ledsnar eller blir tillräckligt sårad för att välja en annan väg. Jag vet att jag är snäll men utnyttja mig inte. Alla har en gräns.

Var tvungen att försöka analysera min dröm lite. De större tecknen i drömmen var död, en bebis, tre jordhögar och troll (!?).

Jord kan representera en själv, ens mor eller ens förflutna. Siffror i drömmar kan visa tex hur många platser man tidigare bott på, datum eller ett visst antal händelser.

Död är lite svårt att hitta en förklaring på, helst då jag inte kände nån av de som var döda. Men det kan ibland betyda död kort och gott.

Bebisar betyder att någonting nytt händer och ens reaktion på bebisen är ens reaktion mot det nya. Det kan antingen vara en ny händelse i ens liv eller något nytt inom en själv. Ett välutvecklat eller speciellt barn kan visa hur det nya är. Är barnet friskt och starkt? Är jag beskyddande och älskar jag barnet?

Jag kollade upp namnet Amber. Konstigt nog så betyder det bärnsten som är en av kräftans stenar. Jag är kräfta och trodde att det bara var pärlemor som var min sten men det var visst bärnsten och karneol också. Bärnsten används för att lindra smärtor, balanserar energier, stärker auran och bringar tur och harmoni. Det ger även ett skydd mot ondska. Att vi torkade av bebisen kan också ha en betydelse. Det är nämligen så att när man torkar av en bärnsten får den en ökad effekt av krafter. Bärnstenens krafter fungerar också bättre under dagtid och klart väder.

Troll har jag ingen aning om vad det kan betyda men de kanske representerar ondska och fara.

Kan det vara så att bebisen i drömmen är en ny del av mig själv och i mitt liv. Jag älskar och tar hand om den och den utvecklas snabbt och gör mig trygg. Den i sin tur beskyddar mig från faror och oro. Jag var varmast och kunde värma barnet så det överlevde. Barnet växer och vår relation blir bara starkare och mer speciell. Vi har även ett sammankopplat sinne. De tre jordhögarna skrämde oss först men slutligen är det ändå där vi finner mest trygghet och ska sova. De är fyllda med lik men de skrämmer inte och de blir sen uppgrävda och bortglömda. I en av dem finner jag det här nya, ett nytt sken tänds. Faran finns kvar men når oss inte. Barnet gör mig lycklig.

Jag tror jag vet på ett ungefär nu vad min dröm kan ha betytt. Gör du?

Måste bara berätta om min dröm som jag hade i natt...

Jag var på en klassresa till en stuga i skogen. Det var en liten timrad stuga dit vi gick med våra fullpackade ryggsäckar. Väl framme vid stugan så grillade vi och gjorde oss i ordning för natten. Jag skulle ringa hem och berätta att vi kommit fram, jag var den enda som inte hade en mobil så jag skulle ta telefonautomaten som stod där. Jag råkade göra fel så samtalet skulle ha räckt i 30 min men ingen svarade. Jag visste inte då att det räddat mitt liv. För ifall man pratade i telefonen så blev man märkt, sedan död på ett mystiskt sätt. Jag fick senare låna en mobil av en kompis och ringde hem. Två dagar senare gick vi hem.

I slutet på sommaren vandrade jag dit med tre killkompisar (vet inte vilka det var, kände inte igen dem i drömmen). Men när vi kom fram var allt annorlunda. Det fanns stora jordhögar i en triangel nedanför stugan som stod på en kulle. Vädret var mulet och dystert och det skulle säkert börja regna senare på kvällen. Vi gjorde upp en eld i mitten av triangeln och sedan tog en av killarna upp en spade och skulle börja gräva i en av kullarna av någon anledning. Vi andra som satt stilla vid elden hoppade högt av ett skrik. Killen som börjat gräva hade släppt spaden och höll båda händerna för munnen. Vi tittade där han börjat gräva och där, under ett tunt jordlager stack det fram en kall och död arm.

Vi kände en kall rysning som gick igenom våra kroppar av fasa. Efter lite undersökning upptäcker vi att det är upp emot 100 kroppar som ligger i jordkullarna staplade på varandra. Alla döda och vissa har redan börjat brytas ned. Det är för sent att gå tillbaka hem, vi måste övernatta där. Mörkret gör att om vi skulle gå någonstanns så skulle vi lätt gå vilse. Då vi går in i stugan ryggar vi genast tillbaka, bordet, stolarna och väggarna är täckta av blod. Vem kan ha gjort någonting sådant? Vi funderar vart vi ska sova, vi hade inget tält med oss. Men så kommer vi på att vi ska sova under jordhögarna i några lådor som stod där. Det ryms en i varje låda och det finns en låda i varje hög. Vi ska turas om att hålla vakt vid elden så vi får varsin låda. Jag kryper in i min med sovsäcken högt uppdragen och försöker att inte tänka på vart jag ligger. Jag lyckas just slappna av då ett till skrik ljuder. Killen i högen bredvid har hoppat ur sin låda och börjar gräva med händerna i jorden. Han påstår att en kropp rörde på sig, den kanske fortfarande är vid liv.

Stilla står vi i en ring runt den framgrävda kroppen och tittar. Den är långt ifrån levande men någonting är det. Hon är höggravid och jag lägger min hand på magen och känner tydliga sparkar där innifrån. Jag hämtar min kniv och sväljer hårt innan jag snabbt men försiktigt skär upp magen. Jag får kväljningar och lukten sticker i näsan. Jag stoppar ner händerna och tar upp en jätteliten bebis, en av killarna skär av navelsträngen. Bebisen är tyst och betraktar oss och så liten att den just täcker mina båda händer. Vi torkar av den och värmer mjölk till den över elden. Föröker hålla den varm och får den att äta. Det börjar kännas mer och mer olustigt att befinna sig på platsen. Vi tycker oss skymta skuggor mellan träden men det börjar ljusna en aning så vi bryter upp och bestämmer oss för att ta oss därifrån så fort som möjligt.

Jag har bebisen närmast kroppen under tröjan för jag är varmast. Jag känner två hjärtan slå väldigt fort i takt. Det är det enda bevis jag har för att bebisen fortfarande lever för den är alldeles tyst. Vi går snabbt, det mesta av packningen lämnade vi. Vi vet att vår enda chans att överleva är att ta oss fram till vägen. Jag får en känsla av att det inte är någonting naturligt som är ute efter oss, en bild i huvudet skapas efter de skuggar vi sett och ljuden vi hört. Den enda förklaringen är blodtörstiga troll.

Vi når vägen just när solens första strålar bryter igenom. Vi fortsätter gå och försöker få lift med de få bilar som passerar oss. Slutligen stannar en minibuss och vi hoppar in. Jag vänder huvudet bakåt och ser någonting svart, stort och lurvigt försvinna mellan träden.

Det visar sig att närmast är det att åka till mormor och morfar i Forsmark. Resten av min familj är också där. Det regnar och konstigt nog så klättrar jag in genom ett av fönstrena på övervåningen i stället för att ta dörren. De tre killarna jag hade sällskap av har försvunnit, antagligen till sina hem. Jag ringer 112 och berättar om vad vi sett men varnar dem, de måste bara vara där under dagtid. De andra blir faccinerade av den lilla bebisen som förvånansvärt fortfarande lever. Växer gör den också, efter bara några dagar är den så stor att den äter barnmat. I en dröm pratar den med mig, säger att hon heter Amber och vill att jag ska ta hand om den. Att vi är sammankopplade. På något sätt vet jag vem som är mamman och hör av mig till dennes syster för att meddela att hon är död men hennes bebis lever. Hon tror mig inte även om hennes syster mycket riktigt varit försvunnen i en månad. Men hon var inte gravid vad de visste under den tidpunkten. Polisen kan inte identifiera mamman då ansiktet är bortslitet. Väldigt få kan identifieras och ingen förklaring kommer upp till vem och varför detta fruktansvärda brott har begåtts.

Jag och Amber får en väldigt speciell relation, hon är inte som andra bebisar utan verkar förstå mer än normalt. Polisen säger att jag får behålla henne om jag vill och det gör jag. När jag just har satt in bebisen i sin bilbarnstol och ska åka tillbaka upp till Kiruna till Sofie vaknar jag. Fast jag somnar om nästan direkt drömmer jag ingen fortsättning vad jag vet och jag minns fortfarande drömmen glasklart.

Det är uppenbarligen väldigt lätt för många att öppna munnen och låta vad som helst komma ut innan de vet lite mer. Klaga för andra men inte för den det gäller. Förvänta sig uppmärksamhet, förtroende och vänskap utan att själv ge. Det är jag less på. Kan man inte höra av sig och vilja umgås eller bara prata så kan man inte heller förvänta sig att den andre ska göra det. Att bara höra av sig för att be om tjänster är inte riktigt äkta heller.

Jag har funnit ro nu känns det som. Jag känner inget behov av att omge mig av massor av människor dagligen. Umgås jag med någon så är jag även lugnare nu, inte som här i vinter innan nyår. Jag ger mitt förtroende och hoppas på att en dag få det tillbaka. Det finns inga skelett i min garderob, allt är bearbetat. Behöver inte förstå eller veta svar på frågor jag haft. Det spelar heller ingen roll vad andra tycker och tror. Så länge jag och mina närstående mår bra och själva vet vad som sker. Jag kan lyssna på all musik utan det känns jobbigt på något sätt. Behöver inte fundera på om jag valt rätt eller inte för jag ångrar ingenting. Det känns dessutom mer rätt för varje dag som går. Att dra upp saker från förr tjänar ingenting till. Det är nuet och framtiden som räknas.

Läste en artikel i VK idag om en järv som blivit dödat. Själva artikeln var inte så intressant men däremot var kommentarerna det. Det finns väldigt mycket rasism mot oss samer och många åsikter både om hur vi ska leva och hur vi ska vara. Har människorna inte lärt sig något alls av historia? När de fortsätter göra det som vi idag försöker motverka. Nästan ingen tycker att judar ska sättas i koncentrationsläger men det är ett par som tycker att samer ska placeras någonstanns där vi och vår renskötsel inte stör. Helst ska vi ju också ha renarna instängda som boskap. Nästan ingen av kommentarerna handlade om själva artikeln utan de handlade om samer. Och renar. En skrev att en tamren var en sådan som oftast är kastrerad och är tam. Vi har bara tamrenar i Sverige idag och vad jag vet så är det vilda och självständiga djur. Inte är de kastrerade heller för vi vill ju gärna att de ska föröka sig. Ett fåtal har tämjts till att till exempel bli dragrenar. En kommentar var om en som föreslagit att alla renar ska ha reflexband på sig. Bra men dyrt och när tjurarna hamnar i brunst stryps de om de har halsband. Kul. Stanna och hälsa och prata med renarna som är på vägen. Det funkar, man blir även glad då. ;P

Det är svårt nog för samerna idag, vi behöver ingen rasism mot oss också. Inte konstigt att det är en stor ohälsa bland samer och att många tar sitt liv. Vila i frid Jonas. Det är även snart två år sedan Karro försvann. Men en dag kommer vi alla till Nangijala och tills den dagen kommer, får vi fortsätta leva för de som inte längre finns och för varandra.

Min bil är ibland bara superbäst. Den tar mig dit jag ska och tillbaka och det ryms mer än man tror i den. Är det inte 22 balar toapapper så är det en stor rumsavdelare, en byrå och ett köksbord med fyra stolar. Plus lite andra småsaker då. Men ingen sköldpadda denna gång :(

Skotermattan var inte heller i Luleå som vi först trodde. Det finns mer än en Tord som har motorservice, en i Luleå och en i Boden. IRRITERANDE!!

Jag har saknat min väska och tröja svinmycket! Äntligen är de tillbaka.
Nu är det äntligen det värsta för mig över och nu vet jag verkligen hur oro känns. Vill inte vara med om det igen.

Peace Out

Fick en anonym kommentar på mitt förra inlägg:

"om man inte vill glömma då? om man vill kunna tänka tillbaka och minnas.."

Så jag svarar här i stället ifall jag kanske var lite otydlig med hur jag menar:

Det är ju just det jag säger, att man ska inte försöka glömma och absolut inte tvinga sig att glömma. Utan man ska bearbeta och sedan kunna gå vidare. Och med att gå vidare så menar jag att man inte kanske behöver vara helt känslofri men så att man kan starta något nytt utan att det gamla återkommen och kan förstöra... Till exempel om man har ett starkt band med någon så kommer man alltid på något sätt vara kopplade till varandra, även om det kanske inte är kärlek. Man kanske inte ens förblir vänner men man har ändå varsin plats i hjärtat hos den andre.

Man kan inte radera ens förflutna men man kan påverka sin framtid. Det går inte ändra sina val man gjort tidigare i sitt liv men det går att göra nya val och acceptera sina gamla. Därför ska man inte glömma sitt förflutna och det är mer än rätt att tänka tillbaka. Helst på det som var bra. Men man ska inte glömma det dåliga som gjorde att man kanske ändrade väg, alltså inte bli för tunnelseende på det bra. Utan helheten är viktig och viktigaste är att man själv mår bra idag och i framtiden.

Se upp bara för att bara tänka på att det var bättre förr och bara leva i sina minnen, då kanske man missar mycket som händer i nuet. Så en bra balans mellan minnen och idag. Ifall man ska försöka sig på en händelse igen, till exempel återta en gammal vänskap som gått snett. Kom ihåg att mycket kan ha förändrats och det går inte att förvänta sig att allt ska vara som då igen. Det måste byggas upp på nytt från grunden, annars sitter man i samma hjul igen som då och det kommer mycket troligt gå snett igen. Det dåliga kan fortfarande finnas kvar så det är bara att acceptera eller lösa tillsammans. Om inte så är det inte lönt att ens försöka. Det finns nya vänner att få och man får inte glömma de man redan har.

Nu blev det ett väldigt långt svar och jag kom kanske lite från ämnet. Men jag började analysera i mig själv och det finns mycket jag inte vill glömma i just en vänskap som kanske är på återuppbyggnad igen. Därför blev svaret lite som det blev...

Jag är lite förvånad. Men jag har tänkt fått tänka igenom det nu och jag förstår. En kort sekund ville jag förstå mer men kom på mig själv att det spelar ingen roll. För jag bryr mig inte. Det jag förstod var bland annat detta, att vissa aldrig kommer vidare till nästa nivå.

Jag tycker lite som så, att man kan inte försöka städa undan, kasta eller bara glömma. Det är som att läsa en bok men hoppa över flera sidor. För om man gör så, så kommer man sen sitta och undra vad det egentligen var som hände. Det går inte att undvika till exempel viss musik för att den påminner om någonting från förr. Det är bättre att skapa nya minnen till den för annars kommer den musiken alltid mest vara bunden till just det man ville undvika. Men vad ska man göra då?

Man kan till en början skjuta undan på det om det känns bättre, men det går inte att göra för alltid. Tillslut måste man ta itu med det. Jag pratade med mamma igår och hon berättade att många vuxna har fortfarande kvar reflexer som ska egentligen ha tränats bort då man fortfarande var liten. Annars kan det orsaka problem då man växer upp för att hjärnan får som fullt upp. Men att reflexerna går att öva bort, det är inte för sent.  Båda de här sakerna hör till minnet även om reflexerna hör till muskelminnet. För att bli av med problemen måste man ta sig an dem och bearbeta dem. Först då kan man egentligen gå vidare till nästa nivå.

Fast det är klart, vill man kasta saker så kasta. Jag tror dock att om man kastar så gömmer man bara sina problem för sig själv. Tillfälligt.

Få ett avslut som känns bra, läs ut boken, sjung med i musiken och tänkt på vad som gör dig glad. Har du nu 720 vänner på facebook som är folk som du verkligen har träffat, var glad för det. Har du bara 10 så var lika glad för det. För viktigast är ju ens familj och ens närmsta vänner. Min närmsta vän har inte ens facebook, jag skriver inte om mitt privatliv på internet som de 720 vännerna kan läsa om. Det känns bra att veta att, de som bryr sig kommer och frågar i stället vad som händer i mitt liv.

Ville bara säga det, kände mig lite filosofisk och psykologisk. Har nu också fått tänka igenom allt som kändes behövligt och fått ventilera ut en del. Jag har läst ut min bok för länge sedan, insåg innan den ens var slut att det inte var riktigt min genre. Jag behöver inte läsa den igen, inte ens öppna den. Men jag har innehållet inom mig, som en byggsten till den jag är idag.

Oj här var det ett tag sedan jag skrev nu... Får dra en snabb uppdatering!

Jobba i backen är kung även om det var lite för stressigt i lördags då vi inte ens hade tid med en ynka rast eller ens lunch. Kul att jobba med Annica igen och det märks att vi jobbat ihop förut:

Annica: Är du hungrig, ska jag steka på en hamburgare åt dig?
Jag: Ja, just det jag kom för att be dig om. Hur visste du det?
Annica: Jag tänkte just att "ja nu har det gått två timmar så nu borde Jonna snart vara hungrig"

Ishockey är roligt och vädret var fint. Nu är det inte lika fint längre...

För en gångs skull fick jag komma in direkt då jag var på sjukan också. Fast väntrummet var nästan fullt, snabbt gick det också. Det är ovanligt för akuten tycker jag. Hann läsa ut en Bamsetidning men det var på håret. Alla var så trevliga också och hon i receptionen var visst på skojhumör och undrade om jag ville byta kvittorulle på Babsen. Efteråt då all spänning var över blev jag hyper i stället och jag undrar om jag inte fick nåt i stället för att de tog stick i fingret på mig.

Nu ska jag äta lunch, spela guitar hero, träna lite och sen följa Stina och Ricke. Stina fyller år och passande nog passar det med ett besök till att se på en igloo just idag, bra födelsedagspresent tycker jag.

Det blev bestämt igår att det blir wo på matchen nu på söndag som vi skulle ha spelat i Kalix. Så våran sista match för säsongen var alltså förra helgen. Men det känns bra att jag har gjort mitt bästa på alla matcher och att det visat sig. Fått in några mål! Några riktigt snygga också. Vad ska man göra nu liksom när innebandysäsongen är över?

Kom på jobbet i morse bara för att se att tåget var jätteförsenat. Åkte runt till hotellen och lämnade reklamblad för KGT men det gick snabbt. Så åkte hem och åt lite macka och fördriver tiden. Det är så otroligt fint väder! Funderar på åka till några kompisar imorgon, lördag, och vara ute, pimpla lite kanske. Snart ska jag ut till flyget, skjutsa turister. Sen hämta upp några andra och köra dem till Icehotel.

Har fått jobb i Klimpfjäll! I backen, ÅH vad jag saknat det. Kanske blir lite jobb i serveringen eller baren också, precis som förr.

Nu ringde firman, måste dit och packa kläder att ta med till flyget.

Det är lätt att sakna det som var, det som var bra. Det är svårt att glömma någon, helst om man varit väldigt nära och umgåtts mycket. Det är lätt att minnas folk som bättre eller sämre än de verkligen var. Ifall det som var bra kan överglänsa det dåliga är det svårt att än mer banka in att det att man bara mår dåligt om man går in i de hjulspåren igen. Kanske man inte märker själv att man inte alls är samma person då man måste bära större tyngd på axlarna och att man är mycket gladare utan den. Man kan inte ge någon hur många chanser som helst, till slut måste man tänka på sitt eget bästa också.

Jag har tänkt efter, tänkt om. Vridit och vänt på alternativen och svaren. Kommit fram till att det är nog bäst att gå vidare, jag vill inte bli sårad mer. Man går vidare men minns. Sen i September 2006 har det varit som det varit och det kommer aldrig bli som det var då igen. Även om vi skulle försöka. Det skulle gå att börja om på nytt, men då krävs att man går in på samma villkor. Jag vet inte riktigt vad du vill, du vill vara vänner men inte då jag inte bor där. Jag flyttar inte tillbaka vad jag vet i nuläget och du klarar inte vänskap på distans. Det är fortfarande Som en bro över mörka vatten, men inte på samma sätt. Jag kommer alltid att bry mig om dig på djupet, kommer alltid att älska dig.

//Jonkan